1974 års omslag.

Första utgåvan: Ben Hogan. Skrivet under pseudonymen Matt Jade. Pingvinförlaget (Williams), 1974. 126 sidor, 3:25 kr. Omslag av B-O "Bowen" Wennerberg. Tryck: Elanders Gbg. Status: Slutsåld Dansk utgåva: Titel: Døden kommer hurtigt. Skrivet under pseudonymen Matt Jade. Omslag. Westernmagasinet Nr 6. Tryckår ej uppgivet. Status: Slutsåld Andra utgåvan: Omslag. Melker Förlag, 2019. ISBN: 978-91-7615-033-7. Status: Till salu

Från första utgåvan
Ben Hogan har kommit vapensmugglare på spåren. Men vad värre är: ligan har fått ögonen på honom också.
Ledaren för bandet tänker inte tolerera någon inblandning i affärerna och från att ha varit jägaren blir Ben Hogan själv den jagade.

Utdrag ur första utgåvan
Ben Hogan åt en stadig måltid innan han gick till stallet för att hämta sin häst. Han red ut ifrån Pueblo Vaca efter att ha lämnat in sina vapen hos förrådssergeanten. Om han skulle föreställa luffare kunde han inte gärna släpa med sig en detektivagents vapenarsenal. Det enda han behöll var Bowiekniven och i stället för att ha den i stöveln som han brukade, skaffade han en slida och hängde den i bältet runt midjan. I vanliga fall använde han inte bälte heller, men han visste att de flesta hobos gjorde det.
Han slog ett eldlöst läger på kvällen och åt av sin torrskaffning innan han somnade under västerns vita, blinkande stjärnor. Nästa morgon var han uppe redan före gryningen, kokade kaffe och bröt lägret. Han satt i sadeln samtidigt som solen steg upp över bergen i öster och gäspade iväg en het pust mot honom.
Ben Hogan steg på tåget i Lordsburg, New Mexico på eftermiddagen sedan han lämnat in hästen till hyrstallet i stan. Föreståndaren lovade att se till att kusen kom iväg till agenturen i Pueblo Vaca innan veckan var slut. Ben kände sig ganska säker på att han skulle göra det också - eftersom han inte hade betalat någonting själv. Stallmannen skulle få betalt av Warren Tyler. Han flinade för sig själv vid tanken på vad Tyler skulle säga om det.
Utan häst och utan vapen såg Ben Hogan redan ut som en arbetslös sadelluffare. Han antog att han inte skulle bli stiligare av några dygns promenad genom en av Kaliforniens värsta ödemarker.
Tåget innehöll sju vagnar. En av dem var en tredjeklassvagn, en kombinerad kupé för rökare och bagage. Resten var godsfinkor och boskapsvagnar. Längst fram stånkade ett rostigt lokomotiv med tender. Tågsättet svajade på de illa lagda skenorna och fick passagerarna att ideligen kastas mot varandra. De tvingades att hugga sig fast i armstöden för att kunna hålla sig kvar på sina platser. När tåget fått upp farten slängde det fram och åter som en lastångare i full storm.
Ben Hogan granskade sina medpassagerare. De var, såg det ut, råbarkade, robusta farmare och ranchmän. Tydligen hade de njutit av det som fanns tillgängligt i stan för de stövlade ideligen bort till vattenbehållaren för att dricka. På väg till eller från den hade de svårt att hålla balansen på det vibrerande, hoppande underlaget. Gång på gång tumlade någon emot Hogan eller grep honom i axeln för att stadga sig.
Hela den gamla rökkupén var inpyrd med en sur, äcklig lukt av svett och billig tobak. Så fort någon rörde vid sittplatsernas röda plysch virvlade det upp damm och om man tryckte handflatorna mot sitsarna blev det tydliga avtryck. Fönstren var strimmiga av damm och smuts, järnbeslagen rostiga och kokosmattorna på golvet var nersölade av lort.
Det steg på fler och fler människor vid varje liten station och Ben Hogan tänkte irriterat att det aldrig verkade som om någon klev av. Vagnen förblev fullpackad. Det satt folk överallt, på armstöd och i soffor. Vid ett tillfälle höll Ben Hogan på att fa en arbetslös baptistpräst i knät. Han avböjde rätt brutalt och prästen svarade med en harang som knappast hade någon motsvarighet i Bibeln.
Ett par äldre män som både luktade och såg ut som smeder tittade upp och såg imponerat på prästen. Sådana kraftuttryck hade de inte hört på länge och Ben Hogan märkte att de tänkte lägga ordvalet på minnet för att ha något ordentligt att ta till när de skulle skälla ut sina bekanta hemmavid.
Mörkret föll snabbt och Ben Hogan kunde se sin spegelbild i den strimmiga fönsterrutan. Han såg en man med envis haka, kort slokmustasch och kraftiga ögonbryn. Ansiktet var solbränt, men när han såg in i sina ögon märkte han att där fanns tecken på det han kände i kroppen - att han inte var helt återställd efter skottskadan han fått i striden mot banditen som kallades för Gamen.
Ben Hogan såg sannerligen inte ut för det han var. Han liknade mer en fredlig farmare än en av Daggermanagenturens mest framgångsrika detektiver. Utseendet var kanske en av anledningarna till hans framgångar. Under de år som gått hade han samlat på sig stora erfarenheter. Han kunde tala med cowboys på cowboys språk - ett språk som både innehöll engelska och spanska. På senare tid hade han genom Daggermans försorg också lärt sig att knäcka falskspelare med deras egna metoder och han visste precis hur man handskades med vildögda revolvermän.
Däremot hade han aldrig varit riktig luffare förr.
Det skulle vara en överdrift att påstå att han längtade efter den erfarenheten. Men jobbet var nu en gång sådant ...

Från andra utgåvan
Under uppdraget att söka en mördare som tar livet av stinsar har Ben Hogan kommit en vapensmugglare på spåren. Men vad värre är: ligan har fått ögonen på honom också.
Ledaren för bandet tänker inte tolerera någon inblandning i affärerna och från att ha varit jägaren blir Ben Hogan nu själv den jagade.

Länkar
Melker förlags dedikerade Ben Hogan-sida (beställning)

Hemsidan är designad och underhållen av Johannes Genberg sedan 2013.
Kjell E. Genbergs rättigheter sköts av Hanserik Tönnheim via Arx Foreign Rights. Kontakt via: hanserik (kanelbulle) arxforlag (punkt) se.
Allt material på Kjell E. Genbergs hemsida får citeras under förutsättning att det inte sker i kommersiellt syfte. Vid citering skall "© Kjell E. Genberg" anges.