samt besked om din e-postadress så mailar jag boken som attachment. Du kan då skriva ut den eller läsa den på skärmen.
År 1976 skrev författaren K. Arne Blom den första egentliga analysen av fenomenet Ben Hogan. När han ändå var i farten läste han övriga vilda västernböcker skrivna, samtliga givetvis under pseudonym, av Kjell E. Genberg.
Det var i sanning en bedrift, trots att han i Ben Hogans fall endast hann med 41 av de 56 böckerna.
Men Bloms tillstånd publiceras här hans slutsatser - på gott och ont (till höger).
Det kom en sista stor "Ben Hogan-bok" år 1980. Den hette En främling kommer hem och har utkommit som pocketbok hos Gondolin. Beställ den genom att klicka här. Boken kostar 40:- + porto.

- Läser du västernböcker? frågade jag.
- Nej, fy tusan, svarade min kulturradikale vän. Sådan smörja har jag inte tid att sysselsätta mig med. Det är ju rena möget, skräpunderhållning för folket.
- Jag har läst alla fyrtioen böckerna om Ben Hogan, erkände jag utan att skämmas.
- Stackars jäkel, utbrast min kulturradikale vän med ett ironiskt leende.
- Nja, jag vet inte det. Du förstår, på sistone har jag faktiskt börjat intressera mig en hel del för vad som i somliga kretsar kallas "folkets litteratur". Du vet; böcker, som köps för en billig penning i kiosker, och slukas begärligt.
- Kioskböcker, suckade min kulturradikale vän med en huvudskakning.
- Kalla det så om du vill, sa jag storstilat. En gång kallades de för pulps i USA. Här har vi ingen vettig benämning på fenomenet. Pulplitteratur eller ... som du själv sa ... kiosklitteratur.
- Ja, ja, ja, vad vill du ha sagt med allt det där?
- Jo, sa jag. Först kommer de här pulpböckerna ut och köps i si så där 20.000 - 40.000 exemplar. När de är lästa kastas de som regel och ett par månader efter det att de kommit ut kan man möjligen få tag på något filat exemplar på ett antikvariat. Men så går det en tid, kanske några år, kanske flera årtionden. Och plötsligt en dag, så är det inne med de gamla pulpböckerna. I USA, till exempel, är det en formlig feber när det gäller The Shadow och Doc Savage och all den där dåliga skräplitteraturen. Det måste bero på nostalgi. Folk minns böckerna de en gång läste och vill läsa om dem. Det finns jordmån för nya upplagor. Och yngre människor vill läsa vad mor och far läste. Och så köper de också av de nya upplagorna.
- Vart vill du komma? envisades min kulturradikale vän.
- De här böckerna både kom och kommer ut i gigantiska upplagor. Genom åren har fler människor läst om The Shadow än om Philip Marlowe. Och Mickey Spillanes böcker kan förvisso kallas pulpböcker.
- Så du har börjat tycka om den här sortens ... litteratur?
- Det har jag inte sagt. Men fenomenet börjar intressera mig. Inte dagens agent- och maffia- och deckarpulpböcker. De har ingen livskraft av det enkla skälet att de inte marknadsför någon hjälte i stil med The Shadow eller The Whispering Man eller Doc Savage eller The Spider. De är inga fantastiska överhjältar i kamp mot nästan övernaturliga motståndare. Den moderna pulplitteraturen är profillös, fri från det fantastiska, fri från de enorma dimensionerna: den oförvägne och hemlighetsfulle hjälten i kamp mot den allomfattande ondskan.
- Ja, ja, ja ... men vad vill du ha sagt?
- Jo, jag har börjat läsa kioskvästernböcker.
- Vad?
- Jag sa ju att jag läst fyrtioen Ben Hogan ...
- Ja ... jo ... det sa du.
- Men också därför att jag menar att det finns en tradition man kan spåra: dagens vilda västernhjälte är mycket en fortsättning på 20- och 30-talets pulphjältar, samtidigt som det finns ett klart samband mellan vilda västern och den hårdkokta kriminalromanen. Och därför menar jag att man kan hitta ett samband mellan den hårdkokta skolan och de vilda västernböcker som skrivs idag.
- Jaha ...
- Jo. Låt oss ta Ben Hogan ...

I begynnelsen var det stora landet. Och det erövrades av de vita. Med de vita drog laglösheten fram - de vitas största brott var brottet mot indianerna. Men vad det led började de vita uppföra sig kriminellt mot varandra också. Under en ganska kort tidsepok: cirka 1850 - 1910 - föddes ett helt begrepp och en underhållningsgrenre: vilda västern. En tid då laglösheten var allenarådande, revolvern var lag, män var män och kvinnor visste sin plats.
Den tidsepoken gav upphovet till en oerhörd mytbildning - som föddes redan under samtiden. De första vildavästernböckerna var kanske snarast ett slags nybyggarskildringar eller erövrarberättelser. Men redan i dem smög sig element av hårdförhet och revolverlag in. De moderna västernböckerna handlar nästan uteslutande om brottslingar i kamp mot rättvisan, lagen och samhället; om småkrig, om skurkar och goda hjältar. De är helt enkelt ett slags kriminalromaner i kostym, kalla dem gärna kostymkriminalromaner - fastän det låter outtalbart.

De moderna västernböckerna skrivs ofta en masse, i bokserier. Så var det med de gamla pulpböckerna. Om The Shadow finns det över 300 böcker, om Doc Savage 188. Till exempel. Antingen var det en författare som åstadkom ett manus var fjortonde dag eller också en liten författarfabrik, som sprutade manus.
Vi har en svensk pulpvästernserie som heter Ben Hogan och som skrivs idag i Sverige. Det kommer en bok var fjärde vecka, tretton per år. Alla skrivs av en enda person - Kjell E Genberg. Under namnet Matt Jade.

Johan Hellgren tvingas fly från mordmisstanke i Delsbo, Hälsingland. Han är fjorton år, kommer en dag hem till gården och hittar modern och husbonden yxmördade. Fjärdingsmannen fattar misstankar och Johan flyr. Vid den här tiden, slutet av 1860-talet och början av 1870-talet, var utvandringen från hälsingesocknarna till Amerika betydande. Johan lyckas ta sig till USA. På flykt undan rättvisan - men också på jakt efter sin modern baneman, som han vet flytt till USA. I den första boken om Ben Hogan, Hämnaren, hittar han till slut mördaren och dödar honom. Serien börjar i november 1879. Han var fjorton år när han flydde från Sverige, alltså år 1869. Han är sålunda född 1855. Men 1879 kommer han till Tombstone, Arizona. Enligt uppgift var det detta år som staden grundades. I trakten av Tombstone hittar Ben - han har bytt till ett mer amerikanskt klingande namn - sin moders baneman och dödar denne. Han träffar i Tombstone ett gammalt fyllo vid namn Hobo McKim, som snart bl ir Bens bäste vän och ovärderlige följeslagare. Hobo för samman Ben med Perrita, indianska. Till en början är Ben misstänksam mot indianskan, men inser att hon är människa. Och självfallet kommer de att älska varandra till vanvett - men de gifter sig Inte. De lever i synd.

Det är något skumt med Bens namn i den första boken. På ett ställe kallas han Kid Hill. Meningen var att han egentligen skulle hetat så. Och så hette han i de första manuskripten. Dessa manus måste ha satts innan namnbytet skedde. Namnet ändrades sedan i korrektur. Att det inte ändrades på alla ställen visar med vilken nonchalans den förlagsredaktör som haft hand om böckerna behandlat de böcker som skulle komma att läsas av många tusen människor. Det kan rimligen inte bara handla om slarv och förbiseende. Det finns flera säregna korrekturfel och konstigheter i de tidiga böckerna. Alltsammans måste bero på att korrekturen helt sonika snabbehandlats och rättats slarvigt. Ett annat exempel på hur cyniskt nonchalant en förlagsredaktör kan behandla den här typen av böcker är det faktum att två manus blandats samman. Det gäller Dubbelgångaren och Bankrånet. Dubbelgångaren kallas Bankrånet och har Bankrånets omslag, men baksidetexten till Dubbelgångaren. Sam ma sak med den andra boken. Boken Fångtransporten är ett annat nonchalansexempel. Den boken handlar om något helt annat än vad titeln anger. Troligen har man helt enkelt råka sätta fel titel. Den här nonchalansen mot böckerna är egentligen ren nonchalans mot dem som skall köpa böckerna och läsa dem. Det är som om man kan mångla ut det här slagets böcker precis hur som helst och i vilket ogenomarbetat sätt som helst. Det är inte så noga med sådana här böcker, så måste den ansvarige på förlaget menat.

Ben föddes alltså 1855. Han kommer till Tombstone 1878 - vid en ålder av tjugofyra år. Sedan åldras han i tämligen normal takt med äventyren. I Sexskjutare är han cirka 30 år heter det. Alltså bör den boken tilldra sig cirka 1885, men troligare 1886 eller 1887, eftersom årtalet 1886 varit angivet i en tidigare bok. Ungefär i den vevan blir Ben lurad att ta anställning som agent för detektivbyrån Daggermans. Han luras skriva på ett fyraårskontrakt. Men av någon outgrundlig anledning går tiden sin gilla gång, fastän Ben förblir cirka 30 år. Taggtrådsupproret utspelar sig 1892 - det kan man sluta sig till eftersom boken bygger på historiska fakta. När den fyrtioförsta boken om Ben kom ut bör året ha hetat 1894 eller något däromkring. Men Ben är lika förbaskat trettio år. Hjältar får väl inte bli hur gamla som helst ... Hobo McKim är sjuttio när Ben och han träffas. Hobo McKim förblir sjuttio genom åren. Perrita får dock åldras en tid, upp till cirka tret tio, men så rasar hon plötsligt i en bok ner till tjugofem års ålder. Sträckläser man Ben Hogan märker man manipulerandet med personernas åldrar. Men läser man en Ben Hogan per månad eller då och då reagerar man nog inte över de motsägande uppgifterna. Men till slut blir det liksom ingen ordning på folks ålder. Jag har uppehållit mig så mycket vid detta med åldrandet av det skälet att även en författare måste börja bedra sin läsekrets vid en viss tidpunkt - i pulplitteraturen. En hjälte får, som sagt, inte bli över idealåldern.

Hobo McKim är något slags blandning av gamle fyllot Windy i Hopalong Cassidy-filmerna och Obelix. Han super som en svamp och borde vara hjärndöd. Han är stark som en björn. Och whisky är för honom som druiddrycken i gallernas by i serien om Asterix.
I en bok får man veta att han egenttigen heter Edward McKim och är av skotskt påbrå, att han studerade till advokat, men kom på dekis. Men i en annan bok uppges hans rätta namn vara Vincent.
Hur ska det vara?
Perrita blir gravid i Revolvermän, men hennes graviditet tonas ner i de följande böckerna och i Rödskinn berättas det om hennes missfall 1885.
Det hade väl blivit för mycket av det goda att göra revolverhjälten Ben till lycklig barnafar.

Ben Hogan är en sympatisk man innerst inne som av omständigheterna tvingas döda. I de första böckerna ger han sig på skurkjakt och hamnar i revolverstrider av personliga skäl.
Någon gör något som angår Hogan som privatperson - och sedan slår han tillbaka, av personliga skäl.
Någon gång gör han det för att hämnas en oförrätt mot någon svagare människa eller vän.
I en mängd böcker arbetar han sedan som agent för Daggermans Detektivbyrå och dödar så att säga på licens. Men även sedan han slutat som polisagent tvingas han fortsätta döda. Faktum är att Ben Hogan i fyrtioen böcker tagit död på fler människor än nästan alla västerns revolvermän sammanlagt. Han är en riktig virtuos med revolvern. Han är en perfekt prickskytt. Och detta är myten, en del av den - revolvermyten.
Det fanns få - kanske inga - precisionsperfekta revolvermän i västern av det enkla skälet att vapnen var så usla. Man kunde inte dra "på bråkdelen av en sekund" och garanterat skjuta prick. Man kunde inte skjuta prick från höften. Man fick vara glad om man lyckades träffa en lagårdsdörr. Men denna revolversäkerhet hör myten och klichéerna till.
Ben Hogan dödar ofta och - bra. Det vill säga han träffar ofta prick. På folk. Och är det inte han som skjuter sönder människor så är det andra.
Böckerna om Ben Hogan är fyllda av död och blod. Inte minst de första. Där skvätter hjärnsubstansen och blodet flödar. Hör bara några citat ur olika böcker:
Kulan gick in alldeles under näsroten och tog halva skallbasen med sig på vägen ut. (Vedergällning).
Den andra kulan gick in genom hans öppna mun och vräkte ut huvudets innehåll i hatten. /.../ de grova haglen raderade ut Jagger Curtis ansikte till en oformlig massa. (Fångtransporten).
Det hördes ett otäckt krasande ljud när hans huvud slog emot en sten och krossades. (Sju dödsdömda män).
Italienarens ansikte förvandlades till en blodig färs när Ugly Browns dum-dum-kula träffade honom på nästippen. (Skalpjägarna).
Det finns gott om mosade ansikten och skvättande hjärnor. Det finns gott om våld och detaljerade beskrivningar av våld och misshandel, slagsmål och obarmhärtigheter.
Visst, det kan kallas realism. Det finns de som nog skulle kalla det våldspornografi. Så långt vill jag inte gå. Men nog borde väl en hel del och blod och våld kunna strykas utan att böckerna förlorar löd.
Men nu är Ben tack och lov en reflekterande människa. Han dödar visserllgen till den milda grad. Men han undrar över vad det är han håller på med, varför han måste döda så mycket.
Hör här några exempel:
Var detta rättvisa - eller var det bara blodshämnd? - Nej, sa han högt för sig själv. Hur man än räknar kan aldrig två fel bli ett rätt om man lägger ihop dem. (Vedergällning).
Ben gillade inte att döda - inte för dödandets egen skull. Han var en fridsam man... (Rödskinn).
Det går inte an för en man att gå omkring och agera både domare, jury och bödel i hela sitt liv. (Sexskjutare).
Om två män har dött for det som hände i Eden Valley. (säger Perrita ), så är det två män för mycket, Ben. (Perrita har blivit svårligen våldtagen.) - - - De här männen som kom till Eden Valley har formats i samma stöpslev som du. De har blivit vad det här hårda, grymma landet gjort dem till. När de var barn var de lika goda människor som alla andra. Det är hatet och girigheten runt omkring som gör att barn växer upp till mördare och våldtäktsmän. Jag vill inte att någon ska dö för det. (Sexskjutare).
Hittills hade han (Ben) bara mekaniskt gjort det som fordrades av honom, men nu började han tänka. Många människor var döda och hade dött för att han fått order att döda dem. Vad var han egentligen? Ett monstrum som tog andras liv bara för att en som var hans överordnade befallde honom att göra det? En bödel utan egen vilja? (Sju dödsdömda män).
Han hade lämnat Daggermans för att slippa få mer blod på sina händer. (Jakten).

Vad är det då för skurkar Ben har emot sig? Jo, de flesta är nattsvarta bovar, det vill säga genrekravskurkar. Men det finns några böcker och i dem några lagbrytare, som är riktigt intressanta ur kriminalromansynpunkt. I Bankrånet heter en skurk Roger Starkey. Han har en social bevekelsebakgrund. Han är halvblod, utstött ur samhället, hatiskt mot dem som inte vill acceptera honom. Han hämnas. Kritter och andra kräk är en fin uppvisning i hur våld föder våld, Det börjar med kofösare som har problem. De måste få driva sin hjord förbi Tombstone sedan de kommit ur kurs efter en stampede. Men invånarna i Tombstone vill inte släppa fram dem. De lovar att skjuta ner alla kor och människor som försöker ta sig förbi. Då kidnappas borgmästarens dotter och Perrita. Hogan befriar dem. Då slår kofösarna till och ska driva hjorden rakt genom stan. Finalen är grandios - mot bakgrunden av ett Tombstone i lågor. Boken är stilistiskt bra, hårdkokt i sin jargong. Och Be n tvingas döda människor, som de trevliga människorna i Tombstone på grund av sitt agerande provocerat ta till våld. Vedergällning kan jämföras med Death Wish (Vän av ordning) av Brian Garfield. Den handlar om hur Hogan förföljer och dödar sex män, som utplånat en hel familj, Bens grannar. Rödskinn är en bra indignationsroman om hur illa de vita behandlade indianerna. Staden utan lag berättar om en korrumperad stad med en skurk till sheriff, Tony Rich. Här känner man igen mycket från den hårdkokta skolan: här finns en hel del Dashiell Hammett - fast i annorlunda förpackning. Utpressaren handlar om beskyddarverksamhet. Den är upplagd som en pusseldeckare och alla möjliga skyldiga samlas på slutet och då avslöjas skurken. Det finns gott om pusseltrådar instoppade boken igenom. Sexskjutare rymmer mycket av A Time of Predators - en kriminalroman av Joe Gores. Här finns oc kså temat från Death Wish. Men här i Sexskjutare är inte lagen oförmögen att göra något, här drivs inte mannen till hämnd av det skälet att lagen står passiv när hans familj råkar illa ut. Nej, det är ingen idé att blanda in lagen. När en sådan här sak händer är det en mans skyldighet - och rättighet att spåra upp dem som stympat och skändat hans kvinna och kräva den enda rättvisa som kan begäras. Den här boken innehåller hämnd, tortyr, sadism - och den känns obehaglig, den lämnar inte precis sin läsare oberörd. Men den känns äkta. I Vinande död finns en parallell till en bok av Ursula Curtis, nämligen Hotelsebrevet. Vinande död handlar om en ärelysten, penninggalen och känslokall kvinna, som offrar allt för att komma upp sig i samhället, I Skalpjägare och i Döden är iskall handlar inte Ben i egenskap av agent för Daggerman eller som privat hämnare. Han agerar för att hjälpa de svagare: dels indianerna, dels en f d fånge, som blivit oskyldigt dömd. Mord på en stad kommer kanske det klassiska västernfilmidealet närmast Boken har en bra intrig, skicklig teknik i framställningen och berättar om hur en helt vanlig liten stad lamslås av det stora våldet. I Taggtrådsupproret berättas om ett stycke USA-historia. Ben har fått i uppdrag av Daggermans att hjälpa ena parten i en tvist. Det var alltid samma visa. Daggerman detektivbyrå hjälpte bara dem som hade pengar. För de fattiga lade de aldrig två strån i kors. Men Ben byter sida, överger de mäktiga boskapskungarna och hjälper de fattiga farmarna - och "småfolket" segrar. Boken illustrerar västerns förvandling från boskapsuppfödarvästern till jordbrukarvästern.
Hårding att hyra är en behaglig överraskning. Den avslutas inte i blodbad, utan slutar i hopp för banditerna, som får en chans i tillvaron. Rättvisan är blind är en bra bok om maktspel och samvetsömhet inför det de vita gjort mot indianerna. Det är en klurig kriminalroman, dessutom; och tankeväckande, på sitt sätt.

Ben Hogan kommer till USA som flykting och hämnare. Han slår sig ner i en dal utanför Tombstone och blir amerikan. Men eftersom han inte är född i landet kan han se på det med kritiska ögon Han ställer sig gärna på de svagas sida och hatar förtryck.
Men han får inte leva ifred med omvärlden, fastän han vill. Då hade det ju inte blivit någon serie om Ben Hogan. Fram till det han blir Daggermanagent agerar han nästan uteslutande av privata skäl. Sedan blir han alltså yrkesdetektiv. Men som sådan blir han nästan ointressant som människa och stannar i utvecklingen. Han tappar mycket av sin profil, han börjar dricka mer starksprit. Möjligen kan allt detta bero på att Ben hatar sitt arbete som agent. Han blir som förändrad på nytt när väl fyraårskontraktet är genomlidet.
Det mesta av bakgrunden i böckerna ger inte bara ett autentiskt intryck - det mesta stämmer förbluffande väl. Kjell E Genberg har bemödat sig om research i tiden.
Men allt är naturligtvis inte korrekt. Det handlar ju om böcker, som bygger på en stor myt.
Fast en sak är definitivt inte bra - det är alla anakronismer. Man sa inte "överklassluder" i västern. Inte heller "allt du säger kan anföras emot dig", i en rättssal.
I några böcker i serien dyker det dessutom upp ett konstigt gangsterspråk, en kvasijargong full av anakronismer och slang. Och pä det hela taget är språket nog inte tillräckligt genomarbetat. Han använder gärna klicheér. En sådan är "bråkdelen av en sekund", som man ibland hittar tre, fyra gånger på en sida; "hjärnsubstansen skvätte" är en kliché i stil med "sa han"; "det lät som när en melon krossades" heter det i senare böcker när folks huvuden krossas mot stenar.
Men på det hela taget har Kjell E. Genberg ärligt återgivit ett hårdfört vilda västern med vissa övertoner; frånsett att våldsscenerna stundom blir olidligt utdragna.
Den kvinnosyn som skymtar är säkert äkta. Banditledaren Poquitas tolkar säkert tidens syn på det täcka könet när han i Sju dödsdömda män tänker: Fruntimmer! De är bra att ha när man vill riva av sig men för övrigt är de mindervärdiga varelser, kreatur. Har någon hört att man sparade livet på en häst som brutit benet och därmed utsatte sin ryttare för fara? Nej! Det är samma sak med kvinnor, ansåg Muriel Poquita. De var djur som den gode guden skapat för att männen skulle ha något att förlusta sig med, djur som skulle föda nya söner - nya män!

På något vis kan man inte undgå att ryckas med av spänningen när man läser om Ben Hogan. Alla böckerna är långt ifrån bra, somliga är riktigt rejält dåliga - slarvigt skrivna, ogenomtänkta och fladdriga.
Man håller på att tröttna på honom under hans tid som agent för Daggermans. Då blir han nästan som James Bond i dennes sämsta stunder. Men Ben är rättskaffens och egentligen en vek människa, som känner för de svaga och utstötta.
Han dömer ingen ohörd. Han kan visa misskund. Banditen Verle i Hårding att hyra får Bens fulla förståelse. Verle är skurk mot sin vilja, på grund av olyckliga omständigheter, på grund av hårda myndigheter.
Ben dödar, men de han dödar är ju också människor.
Ben vill leva I lugn och ro, men alltid inträffar det något, som hindrar honom.

Cirka 30.000 människor köper varje månad Ben Hogan. Man får förmoda att lika många - minst - läser dem. Det är intressant att studera vad de läser. Böckerna om Ben Hogan är inte världens bästa böcker. De är snabbt skrivna, men de luktar inte massproduktion. De känns hederliga, de är skrivna av en reflekterande människa, de rör sig inom genrens språkliga och händelsemättade spelramar och de är inte alls så dåliga som alla som inte läst dem påstår att de är. De avslöjar en god författare: Kjell E Genberg. Det är inte bara det att böckerna om Ben Hogan har mycket gemensamt med pulpböckerna i 30-talets USA. Liksom somliga av den tidens pulpförfattare utvecklades till goda och ansedda författare har Kjell E Genberg (vilket t ex kriminalromanen Fnask i fördärvet visar) bevisligen lärt sig åtskilligt genom att skriva pulpvästernböcker. Det har fött en författare. Men böckerna om Ben Hogan är inte de enda han skrivit.

Det var på det viset att Kjell E Genberg intresserade Williams förlag för serien om Ben Hogan. Jodå, sa man på förlaget, den skulle vi väl kunna tänka oss. Men på det villkoret att du skriver Sexy Western åt oss.
Man kan kanske kalla sådant utpressning. Och förmodligen var det. Det var inte med glatt klappande hjärta Kjell E grep sig verket an. Men så kom det sig att författarpseudonymen Matt Jade inte bara pryder böckerna om Ben Hogan utan även elva stycken böcker om Clay Allison.
Det är om Clay Allison bokserien Sexy Western handlar. Ursprungligen är serien en norsk uppfinning. Matt Jade är en av de fyra pseudonymer som hittills skrivit i serien. Och varför i herrans namn någon kunde få för sig att göra Clay Allison till inte bara något slags hjälte utan även till supersexig fantom, det bör vara en gåta som borde överskrida förståndet hos varje människa som vet åtminstone en aning om vilda västern.

Clay Allison föddes i Tennessee 1840 och dog den 1 juli 1887 när ett vagnshjul körde över hans hals. Han deltog i Tennessees Lätta Artilleri under inbördeskriget. Efter kriget drev han boskap och försökte bli farmare. Han vidläts av dåligt rykte och det hette att han dödat många. Men hur det verkligen förhöll sig med det visste nog bara han själv. I varje fall deltog han i en lynchning 1870. Och han sköt förvisso ett par, tre människor. Han var föga populär, ett på det hela taget snedgånget fyllo och egentligen en ganska stor skitstövel.
Böckerna om Clay Allison är en provkarta över förljugen westernromantik och bland de uslaste i genren. Enligt böckerna var Clay Allison en baddare på kvinnor, en hejare på poker, en stor klädsnobb och en hejdundrande revolverman. Han var i själva verket ingetdera.
De elva böcker som Matt Jade skrivit om honom är i stort sett dåliga, fyllda av usel dialog, uppenbarligen hafsigt skrivna. Det finns dock ett undantag, nämligen Het mynning. Och det är den tionde och näst sista.

Sexy Western - det handlar alltså om vildavästernböcker med pornografi. Men de flesta samlagsbeskrivningarna är lika upphetsande som en novell i Pin-Up från 1950-talets slut. Kvinnorna i böckerna är kättjefulla förbrukningsartiklar, som drömmer om att krypa till sängs med Clay bara de ser honom. Det gäller oskulder såväl som gifta kvinnor. Och samlagen är så erbarmligt onyanserat skildrade att det mest blir pornografi med träsmak. Det mest beklämmande är att dessa böcker säljer så bra. Och skälet till att de gör så är nakna tuttar på omslagen. Böckerna är ett hån mot kvinnor och tillhör kategorin spekulativ exploateringslitteratur.

Clay Allison själv är en figur som knappast kan vinna läsarnas sympatier. Han är omänskligt hård, onyanserat skildrad och en total pappersvarelse. Men superhjälte och sexualatlet. Moraliskt sett är han fullkomligt sorglig.
Man skulle kunna kalla honom en bedrövlig James Bond i en ännu värre förpackning. Han är långt ifrån lik Ben Hogan, som man faktiskt kan bli riktigt förtjust i. Han älskar att spela rysk roulette - och vinner alltid. Tyvärr. Det börjar med att han i den första boken av Matt Jade (nr 17 i serien), Resa mot döden, är tvångsvärvad till Expressbolaget, därför att han av misstag råkat skjuta en agent. Expressbolaget är något slags detektivbyrå. Han slipper hängas om han lovar att åta sig ett självmordsuppdrag; och det gör han. Man kan ju jämföra med hur Ben Hogan lurades att bli agent för Daggerman.
Men efter första uppdraget lyckades Clay dels bli fri från slavkontraktet, dels stå där med en förmögenhet i handen. Och så kan han då valsa runt alldeles fri och ledig i western. I andra boken, Mellan två eldar, blir han piskad blodig och svårt sargad, men rör sig efter två timmar som en vig puma. Han lyckas spränga ett par opiumligor i boken. Sedan hämnas han en död vän. Han spränger en vit slavhandelsliga. Han råkar bli sheriff och rädda en kyrka från att plundras. Han jagar fem fulingar som stulit hans pokervinst. Han krossar en boskapsliga. Han uppträder som genial amatördetektiv ombord på en flodångare. Han blir ett slags Schakalen och dödar Chilikanska Republikens diktator. Han jagar nya pokerpottstjuvar. Han räddar skattsökare i Floridas djungler.
Så nog är han om sig och kring sig, alltid. En bok utspelar sig cirka 1888. Ett par böcker senare är det plötsligt mitten av 1870-talet. Det är inte så noga med kronologin och inte med detaljer över huvud taget.
Frånsett det, så kan man inte förklara bort att detta är ett slags kriminalromaner i kostym. Det är bara det att de är så dåliga. Intrigerna är sällan störande bra eller genomtänkta. Våldsskildringarna är kanske inte fullt så detaljerade och utdragna, men blodet skvätter med jämna mellanrum och huvuden skjuts bitar och ansikten krossas.
Clay har en nästan animalisk dragningskraft på kvinnor. Han fogar sig i det galna livet. Han vet och beklagar att kvinnor hålls som livegna pigor och fnask i Texas men vet att det var inte något han kunde göra för att ändra på det. Han dricker Jack Daniel's Sour Mash Bourbon och är våldsamt reaktionär och uppträder ofta som något slags Mike Hammer när nöden så kräver. Han har ett alias: James Green.

Synen på tillvaron är mycket svart-vit. Clay ifrågasätter aldrig, som sagt. Han accepterar och är sig själv nog. Skurkar är skurkar, misstänkta är en osympatisk samling. De flesta verkade höra hemma i fängelse. Böckerna är fulla av cyniskt människoförakt och fördomar. De är så gott som fullkomligt fria från humor.

Döden på floden, den bok som handlar om vit slavhandel och flickor som skeppas till bordeller i Sydamerika har dock en bra intrig. Ert pris, señor Allison, boken om mordet på general Pino Chett, president i Chilikanska Republiken, är ganska intressant till sin uppbyggnad och historien är inte så dum.
Het mynning tycker jag om. Av det skälet att den är rolig och välskriven. Här dyker Doc Holliday och Wyatt Earp upp tillsammans med Docs älskarinna, Big Nose Kate. När boken börjar är Clay nedgången och försupen, men när den slutar står han stadigt på båda benen igen och håller gott om pengar i händerna. Den här boken är kanske den minst kriminalaktiga. Men man blir på gott humör när man läser den. Den berättar bl a om hur Clay, Doc och Wyatt vinner en stor pokerpott genom att sälja dyra vedträn till pokerspelare som sitter på en mycket kall saloon mitt i vintern; något som i och för sig är en idé från en lustig anekdot i en tidigare bok. Gröna helvetet är den sista boken i serien som Matt Jade skrev. Den är en habil äventyrshistoria, som dock mest påminner om en film med Tarzan från cirka 1945.

Det är meningslöst att skriva mer om dessa böcker. Även om jag skulle kunna hitta flera sidor elände att citera. Men vad skulle det tjäna till.
De är skrivna under något slags slavkontrakts tyngd, det konstaterade jag från början. Och tänker man efter: det där med att Clay binds vid Expressbolaget genom ett slags slavkontrakt ... Om vi översätter Expressbolaget (med tanke på den fart böcker i serier av den här typen skrivs och ges ut) med Williams förlag; om vi översätter Clays slavkontrakt med Kjells ... Symboliken är svindlande nära. Kjell fick alltså ta över en fix och färdig figur, som formats i sexton böcker. Det kan inte ha varit en särdeles stimulerande uppgift. Och det märks på resultatet.
Den Matt Jade som skrivit om Ben Hogan är en Matt Jade som i de flesta fallen satt sig vid skrivmaskinen med en god vilja. Medan den Matt Jade som skrivit om Clay Allison är en Matt Jade som förmodligen satt sig vid skrivmaskinen med en lidandets tagg i hjärtat. Det sorgliga är blott att böckerna om Clay uppenbarligen säljer bättre än böckerna om Ben. Men så är det ju ibland: ju sämre, ju populärare. Jämför med deckargenren i stort och jämför med Svensktoppen och jämför med vad ni vill.

Kjell Erling Genberg. Han skriver böcker under pseudonymen K Earl Ginsburg också. Och låt oss som kontrast till Clay Allison ta en titt på boken om Jonas Bartholomew Flipperbottom. Det finns blott en bok om denne man: J. B. Flipperbottoms arv.
Den skrevs som en drift med genren och enligt uppgift lär blott dess författare ha tyckt om den eller funnit den rolig. Annars läser man denna bok och blir - trots en longör i mitten - på tämligen gott humör. Inte är det någon märklig bok, nog hade den kunnat bli en veritabel skrattfest. Men berättelsen om mannen som nästan lynchas bara för att han i sin dumma godhet öppnar dörren åt ett gäng bankrånare och som visar sig äga anlag att bli westerns revolverfara nummer ett, bygger på ett gott uppslag och har flera ljusa sidor. Genredriften fungerar inte så oävet och förmodligen var den tänkt som nummer ett i den första i en serie böcker. Men det blev bara en.
Det finns andra böcker av K Earl Ginsburg. Och till dem återkommer jag efter detta påpekande: som pornograf är Kjell E Genberg ingen stor författare. Det visar han inte blott i de elva Sexy Western han har skrivit. Det visar han även med besked i de direkt pornografiska böcker han författat; som humoristisk författare har han däremot förutsättningar. Det visar han i boken om Flipperbottom; men vad man främst fäster sig vid, det är annars hans förmåga att skildra människor med både ett slags oväntad ömhet och värme - mitt på den kyligt brutala och hatiskt hårda prärien. Det är förstås något han inte visar i böckerna om Clay Allison. Och man gör bäst i att glömma dem; med brasklappen att de skrevs under tvång.

Det finns fyra böcker om Miguel Ulysses Esteban Rodriguez Torquay y Ethenique. De är skrivna under den genbergska pseudonymen K Earl Ginsburg. De är ett slags pornografiska böcker: våldspornografiska. De lanserades som stenhårda västernböcker.
Den gode Miguel är mexikan. Han är (får man veta i första boken, Döden slår till) "en dödare, en hård, en råbarkad och samvetslös man, som utför sitt hantverk på alla sätt som finns beskrivna, förutom ett par till som är hans egen uppfinning. El Muerte dödar för pengar. Men bara för stora pengar".
El Muerte - Döden - det är hans öknamn; eller smeknamn, om man så vill. Ingen är snabbare med kniven än han, ingen är kallblodigare med revolvern i hand än han, ingen är smidigare med silkessnaran än han. Han var en gång polis hos rurales; en samling hårdföra sällar som är "bestialiska slaktardrängar". Men El Muerte har fått avsked då han var "för rå, för grym och för bestialisk". Då satte han igång som "vanlig revolverman" och prisjägare. Tills han själv fick ett pris på sitt huvud. El Muerte är fullkomligt omänsklig. Han "kände aldrig något förbarmande med människor, men om ett oskäligt djur plågades, blev han rasande". Den första boken handlar om ett rån i kombination med hämnd. 85 000 dollar hägrar, tillsammans med hämnd på hans fars mördare och mors skändare. Det hela slutar med att han lämnar denne att förtäras av röda myror, ty inget öde är grymt nog åt El Muertes motståndare. El Muerte är inget annat än Mike Hammer: hämnaren, domaren, bödeln , guden. Och boken är äckligt blodig och strängt taget inget annat än rena våldspornografin.
Han ska förhöra en yngre man. Han "sparkade bara till så hårt han orkade över Jimmy Durans njurar". Sedan sparkade han honom i ansiktet. varvid "läpparna trasades sönder och näsan sprang i blod". Sedan började han flå honom så smått.
El Muerte kallar på tre kumpaner för att få hjälp med rånet. Dessa fyra tar kål på ett rivaliserande gäng genom att skjuta ihjäl fienden, skära halsen av fienden, sprätta upp magen på fienden, dränka fienden - eller rättare sagt: motståndarna,
El Muerte är cirka fyrtio år och boken är en veritabel plåga att läsa om man inte anser att böcker av Mickey Spillane eller David Osborn utgör litteraturens grädda.
I bok nummer två, Terrorns stad, är El Muerte drygt femtio år fyllda och har lagt sig till med en hacienda i Mexiko. Han är bitter och hård. Han är fortfarande efterspanad och har ett pris på sitt huvud och riskerar dödsstraff. Men det är få som vet att Miguel är lika med El Muerte.
Han ombeds en dag hjälpa en stadsbefolkning, som hålls i terrorns tyglar av en viss John Adams och hans bödlar. Tio år och väl det har alltså gått sedan boknummer ett. Karlen har plötsligt förvandlats till någon slags Zorro, en superhjälte, som rycker ut när nöden kräver och kvinnor kallar.
Intrigmässigt är inte boken illa, men stilistiskt är den skraltig och den är blodig så det förslår.
Så är det dags för 30 silverpenningar, som berättar om fyra skurkar som tar honom tillfånga i akt och mening att överlämna honom till rättvisan för att få betalt.
Här ett citat ur boken: "Det droppade blod ur hans mungipa och näsblodet hade smort in hans ansikte så att han liknade en slaktad gris." Och El Muerte kan gotta sig åt att indianerna torterar en av skurkarna så det står blodeliga till.
Slaktarna blev gudskelov den fjärde och sista boken i serien. Den inleds av en erbarmlig jargongdialog mellan två spelbricksskurkar som båda äger en IQ på klichéstadiet, Sedan mejar dessa båda fruktansvärda bröder Berry ner tjugosex människor under ett rån, varefter de våldtar en kvinna och dödar hennes man, skalperar dem och bränner deras vagn. El Muerte sätter efter dem och dödar dem. Vad annat förtjänar sådana bestialiska skurkar? Kan man undra.

Man vill gärna tro att den Kjell Genberg som skrivit de här böckerna drabbats av kortslutning i hjärnan. Uppslaget är väl i och för sig inte så dumt: revolvermannen som aldrig kan komma ifrån sitt rykte och öde och som tvingas vidare och som tvingas döda och som aldrig kan nå ur den onda cirkeln.
Sättet det hela genomförts på, det kan inte kallas annat än usel och äcklande våldspornografi. Den som tycker att hela vilda västerngenren är bland det sämsta som finns och råkar läsa böckerna om El Muerte förstärks i sin fördom. Synd bara att Kjell E Genberg medverkar till förstärkandet av fördomen.

Därmed är de västernböcker Kjell E skrivit för en vuxenpublik gångna igenom. Räknar jag nu rätt så får jag det till att han skrivit 59 stycken. Jag skriver detta i december 1975 och vet att det dessutom finns ytterligare fyra böcker skrivna, men ännu opublicerade, om Hogan. Den första boken skrev han hösten 1972.
Under tre år - i runt tal - har alltså denne man skrivit 63 vilda västernböcker för vuxna. Men till detta skall läggas tio ungdomsböcker, ungefär tio erotiska böcker och två polisromaner. Det finns några böcker till skrivna, men ännu inte utgivna.
Summan av tre års författarmödor blir sålunda i runda tal nittio böcker. Trettio böcker per år! Det låter som en omänsklig prestation.
Det gör två och en halv bok i månaden. Räknar vi om det i antal boksidor per dag blir antalet cirka sju. Det kan man se som en rimlig prestationssiffra.
Men tänker man på att det I detta fallet handlar om sju sidor per dag, dag ut och dag in, månad ut och månad in, år ut och år in - då inser man lätt att en sådan produktionshastighet ger föga möjlighet till eftertanke och planering i någon större utsträckning.
Böckerna om Ben Hogan har jag läst med inte så lite förtjusning. Det har jag påpekat tidigare. Men de andra, böckerna om Clay Allison, böckerna om El Muerte; de har inte inneburit någon läsglädje.
Jag tror att det varit lyckligast för författaren Genberg om han skrivit i lugnare takt och med mer eftertanke. Men det kan ju ha funnits pekuniära eller andra mänskliga behov som tvingat fram denna gigantiska produktion.
Gudskelov skriver han färre böcker nu och tycka vara på väg att mer och mer ägna sig åt polisromaner och thrillers. Med framgång. Jag tror det ligger till så här: Kjell E Genberg är en författarbegåvning med en måhända medfödd förmåga att formulera sig och berätta. Det myckna bokskrivandet har förmodligen lärt honom tekniken och handlaget. Vad man nu får hoppas är att inte tekniken och hantverket blir det som dikterar hans kriminalromaner och thrillers, utan att han ger sig tid att skriva om människor också. Han har förutsättningarna, något han visade i Fnask i fördärvet. Där beskrev han vanliga människor både trovärdigt och ömt på något sätt. I sin andra polisroman, Av en slump, som kommer hösten 1976, märker man också hur han givit sig tid att ge sin författarbegåvning spelramar och skrivrum.

Han har som K Earl Ginsburg skrivit vildavästernböcker för yngre också. En heter Jimmy och banditerna och kan karaktäriseras som tema med variationer på det klassiska barnhjältemotivet. Det blir lite Enid Blyton av det hela och en aning Tvillingdetektiverna, men resultatet är fasen så mycket bättre, även om inte hundraprocentigt bra. Det handlar om hur Jimmy Turpin med benägen hjälp från kamraterna bistår sheriffen att överleva bröderna Johnsons hämndplaner.
Det är fart och fläkt över skildringen och det är riktigt spännande nästan hela tiden. Visst är bovarna mycket av spelbricksskurkar, men på något vis stör det Inte. Och det lite gottköpta resonemanget om hur dumt det är med fängelsestraff är inte så påklistrat att det stör heller. Det finns en charm som är välgörande påtaglig i denna bok. (Jimmy och banditerna ges ut på nytt - denna gång illustrerad - hösten 1998)

Om Jeff Flint, agent hos Pinkertons i Chicago, finns det fyra böcker. Det är en vithårig man, försedd med slokmustasch samt ägare av en häst som heter Blixten. Han är ständigt på resande fot, på uppdrag. Men får titt som tätt anledning att hjälpa privatpersoner som råkat illa ut. Han är hyvens och vänlig. Böckerna är fyllda av en vuxenvästerns tempo i oblodigare tappning. Men de är samtidigt riktigt spännande. Det handlar om bovjakter och skurkar och människor som råkat illa ut. Handlingen är genomgående rak och enkel, men rapp.
På det hela taget är böckerna om Jeff Flint sympatiska böcker, lättlästa böcker. Hederligt hantverk, är en rimlig karaktäristik. (Böckerna om Flint återutges hösten 1998)

Indianerna var de ursprungliga invånarna i Amerika. Det var mot dem de svåraste brotten begicks. De vita stal landet från dem, mördade dem, förföljde dem, våldtog kvinnor och bar sig kriminellare åt än någon våldsam brottsroman någonsin kan beskriva utan att bli våldsäcklande frosseri.
Även om indianer har Kjell Genberg skrivit.
Men innan jag behandlar hans indianböcker ska jag försöka att summerande karaktärisera hans vilda västernböcker - de som i första hand handlar om de vita.
Serien om Ben Hogan fungerar ungefär som en serie filmer i den traditionella stilen, ungefär som B-västernfilmerna med Randolph Scott och alla de andra. Det utmärkande för böckerna med Ben Hogan är att de - för det mesta - berättar vilda västernhistorier på det gamla hederliga vis man vant sig vid inte minst på 40- och 50-talen.
Serien om Clay Allison är egentligen inte Kjells fel. Han försökte att ändra på figuren, men förlaget sa nej. Egentligen anknyter inte den serien till någon tradition inom genren, även om somliga volymer påminner om den traditionella berättelsen som fokuserar intresset på skurkaktiga och snedseglade existenser som av något ödets outgrundliga nyck råkar eller tvingas utföra goda ting.
Serien om El Muerte knyter fullkomligt an till den nya tradition som brukar kallas spagettivästern. Och de är lika dåliga och blodiga. Hjälten är en skurk och ingen är egentligen riktigt hederlig.
Serien om Jeff Flint får en närmast att tänka på ens barndoms hjälte Hopalong Cassidy. Men trots allt är de ändå hederliga hantverk.
Och det utmärkande draget i alla dessa serier är att de ytterst handlar om brotts begående och brotts bekämpande. De är alltså kriminalromaner på samma traditionella sätt som de allra flesta böcker inom genren är kriminalromaner i kostym.

Jagad av indianer heter den första indianboken och den påminner en hel del om den sortens böcker av detta slag som man läste för tjugo, tjugofem år sedan när man var ung och trodde indianer var bestialiska vildar och allmänt hemska.
Man kan säga att den här boken är en hel del James Fenimore Cooper, en hel del Robert Louis Stevenson och ganska mycket Genberg. Här finns en hel del av ungdomens äventyrsböckers hela rekvisita: jagad av björn, jagad av indianer, kamp mot björn, galningar, snäll indian, snälla skogsmän, vilda indianer ock så vidare..
På några sidor behandlas - lite handboksmässigt kanske - de vitas hemska behandling av indianerna, men annars är det mest äventyr för hela penningen. (Jagad av indianer utkommer på nytt 1998)
Vita Höken och pälsjägarna handlar om några indianynglingars kamp mot pälstjuvar. (Också denna bok skall komma ut på nytt, dock tidigast 1999)

Tacka vet jag då Apache. Det är kanske den bästa bok Kjell Genberg skrivit. Här handlar det om indianhövdingen Geronimos uppväxt och danande till man. Den är berättad i jagform, det är Geronimo som berättar och hör har Kjell försökt krypa in i en indian och berättar ur dennes synvinkel. Det här är en bok som ökar de yngre läsarnas förståelse för indianproblematiken och för deras sätt att leva, deras seder. Det är så här bra man önskade att Kjell Genberg alltid skrev.

- Jaha, suckade min något radikale vän. Då har du väl bidragit till mänsklighetens saliggörande, nu när du läst. gått igenom och skrivit om alla dessa böcker?
- Nej, log jag
- Och själv är du väl lycklig?
- Nej, ruskade jag på huvudet. Men nu är jag verkligen spänd på hur det ska gå för Ben Hogan i fortsättningen.
- Du är inte klok, sa min radikale vän.
Så funderade han, strök sig om hakan och trutade med munnen.
- Vilka tycker du man borde läsa, undrade han med lite skamsen röst. Jag menar ... det är ju ändå folklig litteratur det här ...