Jag var en mycket lokal skribent. Föga funderade jag på att det förekom revoltförsök i norra Irak, att Berlin-blockaden pågick, att Dalai Lama lyckades fly till Indien med tiotusentals kinesiska infanterister och fallskärmsjägare efter sig eller att regeringen hotade med att införa omsättningsskatt.

Så här i backspegeln tycker jag nog att jag borde ha oroat mig för konsekvenserna av att tilläggspensioneringen röstades igenom i riksdagen med siffrorna 115-114. Ture Königsson lade ner sin röst. Hälsingland hade andra bekymmer. Landskapet drabbades av den värsta vårfloden sedan 1916 och folk grunnade över hur de skulle placera sina TV-antenner. I Ljusdal och inne i Hudik var det svårt att få bra bild. I ytterområdena klagade man mindre och de som fick sina bilder från Arbråsändaren var gladast.

Det här året var innehållrikt. Rut Lind hade mördats och Olle Möller var på tapeten igen och dömdes till elva år bakom galler. Fallet blev en följetong i alla tidningar, även i lilla Kuriren. I oktober var den stora kulturhändelsen att Mobergs Sista brevet till Sverige kom ut. Jag hade ju hunnit läsa hans tidigare Utvandrarna (1948), Invandrarna (1952) och Nybyggarna (1956). Olaf Gerthel fick en hit – schlager hette det då – med Vårvisa och Wasa var bärgad, vilket i pressen ansågs nästan lika stort som att Olle Björklund, manusläsare på TV, sparkades från jobbet för att ha ”larvat sig i parkerna”.

Detta påminner en gärna om att samma år fyllde Darwinismen 100 år. Kunde man tro på den?

I juni 1961 protesterade bilägarna mot ett försök med hastighetsbegränsning, men efter 21 dagar slapp man åka i 90. Det blev fri fart igen. Året efter gick bensinpriset upp med två öre och Riks-13 försvann för att snabbt dyka upp under namnet E4.

Jag kallades till Söderhamn för att på huvudredaktionen fungera som allmänreporter. Tidningshuset låg mitt emot Stadshotellet, en affärsverksamhet som kantades av skandaler och konkurser. Mellan tingsbevakningar, polisringningar och intervjuer med sådana som ansågs ha gjort något nyttigt eller onyttigt började jag skriva små snuttar om sådant som intresserade mig – jazz. Jag fick egen vinjett med namnet Jazzprat. Det gick så långt att jag till och med skrev en kulturartikel på sidan två under rubriken ”Narkomani och jazzmusik” och fick hela namnet som by-line. Annars var det signaturen Keg som gällde, utom när man skrev nyhetsgrejer och annat allmängods. Då signerades ingenting.

Min låda med uppslag var tom efter tiden i Hudiksvall. Tydligen gjorde jag viss nytta ändå.

Sträng värdinna
Jag hade fått hyra rum i en villa vid norra utfarten. Men damen som ägde huset var sträng.

”Inga flickor på rummet. Ingen matlagning på rummet. Duscha får du göra högst en gång i veckan. Sluta gärna röka.”

Jag övade på gitarren och fick skäll för det. Det visade sig att hon gärna väsnades men sällan bet. Så jag vågade skaffa mig en kokplatta. Direkt på den brukade jag steka falukorv, inköpt i en automat nere på stan, med fönstret vidöppet.

I oktober 1962 skulle världen dö. Nikita Chrustjev och John F. Kennedy var i luven på varandra sedan USA upptäckt att Sovjet installerat medeldistansmissiler på Castros Kuba. Risken för atomkrig var överhängande. Jag var 22 år och tyckte själv att jag var en ansvarstagande människa, men bekymrade jag mig om människosläktets förestående undergång? Nä, jag tror inte det. Jag jobbade med mera näraliggande ting, som att göra reportage om brobygget i Renskalla. När det inte fanns bättre idéer åkte man dit, fick bild tagen och framskridandet dokumenterades i Kuriren.

Förträngd orkester
I den vevan kom jag tydligen med i en orkester som hette Spelmanspojkarna. Jag har inte minsta minne av det, men i en ”Orkesterruta” i Kuriren stod det om min medverkan. De där ”rutorna” brukade jag skriva, men den här var osignerad. Den berättar om ett band med udda sättning – fiol, banjo, dragspel och gitarr. Om mig står det: ”Gitarrist Kjell Genberg försörjer sig som journalist. Tidigare var han inte särskilt intresserad av gammeldans utan hans intresse låg mera åt det moderna. Under tiden han spelat med Spelmanspojkarna har han emellertid kommit underfund om att det inte är något fel på ’kultisen’ heller”. Till artikeln fanns ett foto. Det är otvetydigt jag som håller gitarren. Varför har jag förträngt detta?

Den 20 mars 1963 publicerade Kuriren en bild på popgruppen The Panthers från Ljusdal. Det var första gången jag fick veta att orkestern existerade och inte brydde jag mig särskilt om den saken heller.

Jag hade då blivit befordrad till nattredaktör, den betydelsefulla människa som ritade förstasidan och bestämde vad som skulle tryckas på den. Jobbet började vid halv femtiden på eftermiddagen och pågick till dess tidningen var tryckt vid tvårycket på natten. Nja, jag hade kunnat gå hem lite tidigare, men gjorde det inte. Rummet i den vresiga damens hus lockade inte och jag var alltför intresserad av hur min layout tog sig ut i färdigt skick för att orka vänta till nästa dag.

Ogillad etta
I början av augusti 1963 ritade jag en förstasida som blev starkt ogillad. 41 år senare åkte jag upp till Söderhamn och kollade läggen, så som Jan Myrdal sagt att var och en måste göra. Det enda annorlunda med den var dess symmetri. En stor inramad grej med bild i mitten och artiklarna runt den var placerade så att åtminstone jag tyckte att det såg konstnärligt ut. Egentligen inget märkvärdigt, men den väckte något slags vrede. Kanske för att den innebar halvspaltssättning, kanske för något annat, vad vet jag? Ingenting på sidan i övrigt kunde anses kontroversiellt. Jag fick emellertid en uppsträckning och det var kanske därför jag sökte den just ledigförklarade tjänsten som lokalredaktör i Ljusdal.

Det kan dessutom ha berott på att en lokalredaktör är högsta hönset på sin redaktion, den som får bestämma. Om jag inte har chefsanlag så har jag i alla fall viljan att vara den som får sista ordet.

Bidragande orsak var nog också att ekonomichef Olsson lovade den nye lokalredaktören en tjänstebil. Den fick jag inte välja själv. Efter en provtur med den gula Opeln med svart tak tyckte jag att den kunde ha varit sämre. Kanske berodde detta på det vackra vädret. I regn, visade det sig, gick den igång först efter kraftig övertalning.

Ljusdal ligger i Hälsinglands inland, en köping utslängd vid Ljusnans strand. Centralorten är inte värst stor men bevakningsområdet var tidningens största.

Snabbräknad redaktion
Till redaktionslokalerna vid Riotorget (inte döpt efter någon brasiliansk stad utan kallat så efter biografen Rio som låg vägg i vägg med Kuriren) kom jag en vacker augustiförmiddag för att ta en titt på min personal. Att räkna journalisterna gick lätt, det räckte med en titt i spegeln.

Men vi var ändå två som skulle hålla ställningarna. En vacker flicka vid namn Lisa Gröning skötte expeditionen där hon tog emot annonsmanus, pratade med prenumeranter och – det viktigaste av allt – såg till att hästälskarna kunde lämna in sina V5-kuponger. Hon satt tre små trappsteg upp från gatuplanet i ett ljust rum med disk.

Rakt fram från ytterdörren hittade man en trappa som ledde ner i underjorden. Det var där redaktören skulle husera. Ett litet rum nedanför trappan, med ljus från små rektangulära källarfönster, innehöll skrivbordet med telefonapparat och i ett något större fönsterlöst rum mot vänster stod teleprintern som var direktansluten till redaktionen i Söderhamn.

Till att börja med hade jag ingenstans att bo. Tältsäng införskaffades och sedan var det bara att sätta igång att jobba. Lite senare fick jag bostad hos en hygglig familj med villa på Klaragatan. Om Ljusdal visste jag knappt något. Var korvkiosken fanns hade jag lärt mig tillsammans med raggarkamraterna från Hudiksvall, men resten var okänd mark.

Fräsiga frilansare
Men hjälp fanns att få. Kuriren hade frilansare från orten som fick göra sådant som ordinarie redaktören inte hann med. Signaturen Uman hade jag pratat i telefon en hel del med medan jag var i Söderhamn. Nu träffade jag honom personligen och han hette Ulf Magnusson. Han och Knut-Göran Källberg (numera höjdare på Expressen) visade mig runt och försökte trumma in relevanta adresser i skallen på den okunnige. Om idrott har jag aldrig vetat mycket, men frilansfotografen Lennart Gustavsson kunde, så när också han var reseledare bestämde jag mig att låta honom sköta den sport som var så viktig att bevaka. I Ljusdal var bandy stort. Det har inte blivit bättre med tiden.

Jag vill inte påstå att min bana i köpingen började ypperligt. Det kom in ett tips om en illegal soptipp i byn Måga, inte långt från centrum. Jag plåtade och skrev och saken slogs upp stort. Tyvärr hade jag nämnt att Ljusdals styresmän känt till den fula tippen men inte åtgärdat den på många år. Det var en socialdemokratiskt styrt kommun och Kuriren var en s-märkt tidning. Så jag fick veta att jag levde, men slapp få sparken. Fast nog var det nära.

Dubbla intressen
Värre skulle det bli. Jag blev bekant med killarna i popgruppen The Panthers från Tallåsen och började hänga ihop med dem så pass att jag troligen misskötte mitt arbete som lokalredaktör. Det märktes nog inte så mycket i Kurirens spalter, men jag har en känsla av att de notiser som infördes i tidningen var klipp ur pressgrannarna. Fast ett och annat kom från mig också.

Jag hade min gitarr. Fram till nu hade jag mest försökt lira jazz och lite motsträvigt också gammeldans. Nu fick jag lära mig lite om ”dagens” musik. Beatles från Liverpool drog fram på topplistorna och Panthers från Tallåsen var avundsjuka på deras berömmelse.

Jan-Erik Rehn, Leif Östberg, Sven-Rune Thorell och Roger Eriksson som var musiker i denna konstellation hade under året vunnit The Electric Pop Festival i Edsbyn och priset var att de skulle få spela in en skiva. Det finns en bild när priset utdelades av nöjespappan Folke "Tjonken" Pettersson. Jag står stolt i klungan av Pantrar.

Efter tävlingen hade de engagerat sångaren Jan Asbjörn Fosshaug och jag följde i februari 1964 med till Stockholm där de i Europafilms stora studio spelade in de redan bekanta låtarna Corrina, Corrina och Just Walking In The Rain.

Elgitarrs-fika
När vi åkte hem igen var alla övertygade om att det bara var ett prov och att en riktig platta skulle spelas in senare. Men inspelningsledaren Silas Bäckström på Simon Brehms skivbolag Karusell ringde efter ett tag och ville ha en bild till skivomslaget. Grabbarna surnade till, men det var inget att göra åt. Janne Rehn kom till redaktionen och frågade om jag kunde tänka mig att fundera ut ett motiv till ”den förbannade singeln”. Jodå, jag funderade. Sedan gick vi i samlad tropp till Gårders Fotoateljé. Grabbarna satte sig på golvet kring en av elgitarrerna. På strängarna placerades en kaffepanna och när Göran Gårder skulle ta bilderna tände vi eld på en liten bunt papper i kaffekannan. Det såg riktigt illusoriskt ut – kaffe som kokade på det elmanövrerade instrumentet.

Rätt löjligt, tyckte grabbarna, men i alla fall något annorlunda. Det blev en annan bild på debutsingeln men kaffekokningsfotot kom till användning senare.

Jag blev mer och mer engagerad i The Panthers affärer. Gruppen hade börjat som skiffelband redan 1958, fast som sådana blev de inte gamla. Janne Rehn hade i lumpen sökt som FN-soldat till Gaza och kom inte hem igen förrän 1962.

”Med sand i håret och kamellukt i kläderna”, som han sa.

Nybildat band
Det sandiga håret fick växa på engelskt popvis sedan han samlat det gamla gänget. Roger Eriksson hade visserligen hamnat i Stockholm där han jobbade i krogsvängen, men han ersattes snabbt av trumslagaren Börje Bergström. De övade mycket i Jannes hus – en numera nerbrunnen blomsterhandel och bostad vid Tallåsens torg. Men när Roger kom hem 1963 fick han hoppa in igen. Samma år började också Jerka Fosshaug.

Och jag. I smyg.

Fosshaug blev en populär frontfigur, men den svenska militären spräckte orkestern när han inkallades att försvara riket.

Jag började skriva pressmeddelanden åt resten av bandet. Dessa skickades till tidningarna på platser där de skulle spela, men det var svårt att få in något i spalterna. Sanningen, som inte var värst intressant, dög inte. Vi funderade på vad som gjort Hälsingland känt och kom fram till att Delsbo var en ort berömd i hela Sverige för gamla knivslagsmål. En ny ”sanning” föddes: ”The Panthers sound kommer av att de i stället för plektrum använder specialslipade knivseggar från Delsbo”. Det gick hem. Nu började tidningarna vilja ha fotografier också, så det blev att anlita Gårder igen.

Redaktörskapet blev naturligtvis lidande. De artiklar som kom från Ljusdal var inte längre lika genomarbetade. Fast än kunde jag hålla illusionen igång.

Björnar i Los
Mer illusion än verklighet blev nog ett jättereportage jag gjorde om att folk sett björnar i Los i västra Hälsingland. Los låg ända längst bort i bevakningsområdet så det blev lite milpengar. För att få ett foto på ett björnspår var jag tvungen att åka in i Dalarna, men om den extraturen berättade jag aldrig. Från Söderhamn hördes grymtanden om att tidningen hade mycket få prenumeranter i Los med omnejd.

Mitt liv tillhörde nog mer Panthers än Hälsinge-Kuriren. Dessa två storheter sammanfördes mer än en gång. Jag skrev visserligen inte mer om bandet än vad som var motiverat, men Janne Rehn brukades nästan otillbörligt. Knutte Källberg kom med ett tips om ett jobb som en stor tidning gjort och jag fann att det mycket väl skulle kunna göras något liknande i Ljusdal.

En tia för en femma
Så en dag stod den långhårige unge mannen i lånade schaskiga kläder utanför Handelsbankens hus och sålde tiokronorssedlar för en femma. Det var en kul grej, tyckte jag. Det tyckte inte folket på Handelsbanken som menade att tidningen inte skulle driva med en annonsör. Så ekonomichef Olsson hörde av sig och bad om skärpning.

Våren 1964 blev blöt då och då. Vid ett särdeles omfattande skyfall dränktes Kurirens lokalredaktion. När jag kom på morgonen stod vattnet tre decimeter högt i källarlokalen. Uman kom för att skriva ut ett jobb och fick göra det med uppkavlade byxor. Själv satt jag på skrivbordet, klinkade gitarr och sjöng På en öde ö i havet. Jag minns egentligen inte den händelsen, men den har berättats för mig om och om igen, så jag antar att den är sann.

Vid det laget hade bandet tjatat på mig länge att jag skulle ta hand om deras PR och bokningar. Till sist var jag övertygad om att det bästa var att jag sade upp mig från tidningen. Uman var lite fundersam. Om jag slutade skulle han inte få lika mycket att göra i fortsättningen och han fick ju betalt för det som kom in i tidningen. Men vi blev överens. Och jag satte igång att skriva kåserier – det fanns de som tyckte att jag hade viss fallenhet för sånt – där mina genomgående personer Jonas på Vedbacken och hans fru Stina kommenterade stora och små händelser på bygden och i världen.

Så mycket mer hann jag inte skriva under juli och augusti det året. All vettig bevakning lades på Ulf Magnusson, Knutte Källberg och Lennart Gustavsson.

Harald Olsson lät inte besviken när han fick min uppsägning. Men han lät mig inte köpa den gulsvarta Opeln till det pris jag försökte fresta honom med.

”Det är en tjänstebil”, sa han stenhårt. ”Den ska din efterträdare ha!”

Ett suspekt arbete
Janne Rehn erbjöd mig att bo i ett rum i hans hus. Jag skaffade telefon och tryckte visitkort. Snart var mitt begränsade sparkapital slut och någon fast lön från Panthers var det aldrig tal om. För jobbet skulle jag få tio procent på deras gager och inte ett öre mer. Nåja, mina utlägg skulle bli betalda och det blev de också ibland.

Jag var nu manager, en ännu mer suspekt sysselsättning än journalist. För att berätta detta lånade jag Jannes bil och åkte till morfar och mormor i Hälsingtuna.

”Nu är jag manager”, sa jag stolt.

Morfar såg på mig med blank blick medan mormor skakade på huvudet så att den strama hårknuten vickade.

”Männischer är vi väl allihopa!”, konstaterade hon. ”Så du ska inte göra dig märkvärdig, Kjell.”

Jag försökte låta bli, men det var inte så lätt. Panthers började bli populära och jag solade mig gärna i glansen. Samtidigt såg jag – eller snarare ekonomin – till att införa en ny diet. Eftersom deras jobb inte var så värst inkomstbringande så här i början smittade det av sig på mina procent. En ganska lång tid levde jag på rå lök (det billigaste i butiken tvärs över torget) och kranvatten. Jag kan rekommendera den dieten till alla viktväktare. Efter en tid finns ingen vikt att vakta på.

Panthers på pappmatris
Det var viktigt för arrangörer att ha bilder i sina annonser, men detta var före offsettryckets tid så det gick inte att skicka fotografier. I stället gjorde vi en bild där en tecknad panter monterades in mellan grabbarna. Sedan tillverkades en kliché och från den en pappmatris som kunde skickas tillsammans med affischerna. Dessa var också nya, i illgrön färg och med storslagna kontraster.

Sextiotalet var topplistornas förlovade tid, en tid som fortlevt. Det var viktigt för alla förhoppningsfulla band att hamna på någon lista, skit samma vilken. Tidningen Idolnytt hade något som hette Idoltoppen och den tyckte vi skulle passa oss eftersom den byggde på inskickade röstsedlar. The Panthers Fan Club hade bildats av Alvar Ericsson i Myrviken och den kunde utnyttjas. Upplägget blev följande: medlemmar och helst många andra dessutom skulle skicka in sina röster. På plats ett av fem skulle de skriva Panthers och på de övriga fyra platserna skulle helt okända band hamna. Ibland existerade dessa inte ens.

Röstsedlar från många postlådor
I Tallåsen fabricerades röstsedlar en masse. Telefonkatalogen var till god hjälp. Sedan postades kuverten under någon turné i varje gul låda längs vägen så att poststämplarna skulle variera. Visst – det var lite fuskigt, men det fungerade bra. Panthers kom på listan, fler blev intresserade och efter ett tag kunde vi själva lägga av. Röstningen blev självgående.

I september 1964 hörde Karusell/Polydor förvånansvärt nog av sig. Den första plattan hade sålt så pass bra att de ville pröva med en till. Men inget gammalt gods den här gången. Hade bandet möjligen egna låtar?

Jo, Janne hade skrivit några instrumentalgrejer à la The Shadows, men det var inte heller önskvärt.

”När vi kommer ska det finnas”, sa Janne och lade på.

Låtskrivning
Varje natt brukade han sitta vid sin kortvågsradio och skicka ut signalen ”CQ”, som utlästes ”seek you”, söker dig. Nu slapp han det ett tag. I stället satt han och jag i köket mer varsin gitarr och försökte hitta på. Det mesta blev strunt, men till sist hade vi gjort ett par låtar som vi själva tyckte var riktigt bra: Hey Woman och I’ll Be Pleased. Allt skulle vara på engelska för att slå detta nådens år. Och nu kom min språkliga sjömanserfarenhet till användning när texter skulle skrivas.

Det blev resa till Stockholm igen för inspelning. Naturligtvis gick vi med förlust eftersom grammofonbolaget menade att vi själva skulle pröjsa resan – något vi gjorde mer än gärna. Spelningarna som gjordes dessa kvällar på Nalen, Kingside och Farsta ungdomsgård gav alltför uselt gage för att betala annat än ett privatboende i en källare i Hökarängen.

Skivan kom ut och i Hälsingland slog den förstås. Med andan i halsen lyssnade vi till 30 i Test inför Tio i Topp på radio. Fem låtar skulle komma med i tävlingen för topplisteplats. Det sprack och vi diskuterade livligt vem som kunde vara korrumperad. Men på Hälsinglands egen Tio i Topp slog Hey Woman oväntat Beatles och låg etta i två veckor.

Alltid något att suga på.

Engelska band brukade komma till Sverige och spela för entusiastisk publik. Åt andra hållet var det svårare. Det engelska musikerförbundet hade mer eller mindre förbjudit utländsk konkurrens. Vad hade utlänningar att komma med när de brittiska banden var världsbäst? Man känner igen tongångarna från engelsk fotboll.

Men jag tyckte att det var värt ett försök. Om Panthers åkte till England var det väl ingen i Sverige som kunde kolla om vi gjorde succé eller ej. Jag skrev till engelska ambassaden med en förfrågan som aldrig besvarades. Men svaret på ett brev till Londonklubben Beat City lät lovande: ”Ni får spela här, visserligen utan gage, om ni har arbetstillstånd.”

Det var just det. Men …

”Vi chansar”, var det nån som tyckte och saken var klubbad.

Galen turnéplan
Strax före jul hade jag fixat så pass många spelningar att åtminstone bensinen, käket och lite annat kunde betalas. Grabbarna tyckte att de var väl förberedda för strax innan hade de spelat för 14.000 människor på en gatufest i Hudiksvall och strax därefter rivit ner applådåskor på en popfestival i samma stad.

Fast det blev annan låt i skällan när de fattade turnéplanen. Först 86 mil till Luleå för en gala ihop med sina nyvunna vänner i The Shanes och sen 90 mil söderut för att hinna fram till Norrsundet i tid. Därifrån till Falun, Uppsala och Stockholm för att göra Nalen och Farsta. Då höll de på att slå ihjäl mig. Så jag lät min lilla bomb brisera.

”Ni ska göra TV i Farsta.”

Panthers blir eviga TV-stjärnor
Ingenting kan göra ilskna popmusiker snälla som lamm som en sån sak. De lät inte ens elaka när de fick veta att de inte skulle spela på stora scenen i Farsta. De fick hålla till i foajén med dess miserabla akustik. TV-folket tyckte att ljussättningen blev bättre där. Vi fick till och med betalt för de två låtarna, men ett engångsbelopp. Det är därför Panthers finns med i alla krönikor från det långhåriga 60-talet som än i dag visas på TV.

För att hinna med Englandsbåten i Göteborg var vi tvungna att ge oss av med detsamma. På ett fik strax före Norrköping fick vi se programmet och kunde konstatera att det var ett väldigt kort inslag, att man koncentrerat sig mycket på Sven-Rune Thorells väldiga hår och att Leif Östberg sjöng lite småfalskt på ett ställe. Det var kanske Sven-Runes förtjänst (mest i alla fall) att programmet fått titeln ”Det hänger på håret”.

Detta pratades ivrigt igenom under alla de timmar det tog att köra till Göteborg med bilen som drog det vita släpet med den tecknade pantern på. Vi var sju personer i en mellanstor amerikanare av inte helt färsk modell. Som alla förstår inträffade detta i en tid långt innan en klok människa uppfunnit orkesterbussen med dess slafar, kylskåp och andra bekvämlighetsfrämjande inventarier.

I Göteborg inträffade något som hänt The Panthers och flera andra popband förr. Hotellrum var beställt men när följet kom in blev portiern alldeles vit och vägrade släppa oss längre än så.

”Ni är inte nog välvårdade och välklädda för oss!” sa han stramt.

Hotellnobb blir kvällstidningsgrej
Ut åkte vi och jag ringde Expressen och tjöt om diskriminering. Det blev en tvåspaltare med treradig rubrik. Alltid något och sedan hittade vi ett annat hotell som släppte in oss.

S/S Suecia förde de förhoppningsfulla till Tilbury. Halv sju på morgonen lyftes bil och orkestersläp ner på kajen och sedan hände det vi inte ville men misstänkte skulle ske. I passen sattes en stor röd stämpel som förklarade att ingen fick jobba och man struntade helt i att någon påpekade att det inte var jobbigt att spela, bara kul.

”Tar ni en enda ton ska vi se till att ni hamnar i buren över jul”, var avskedsorden.

Vi åkte vidare till London, men det var på snudd att Janne orkade köra ända fram. På båten hade det knappt gått att sova. Hytterna var inte så bekväma och baren var öppen länge. Men i East End hittade vi ett hotell som verkade propert nog. Fast närmare inspektion visade annat. Där brukade utövarna av ”värl­dens äldsta yrke” sköta sitt jobb. Vi hade varit därinne i ett par minuter när en man kom rusande in. Han var engelsman och jobbade åt en svensk firma i London och tyckte att han borde ingripa och rädda företagets arma landsmän. Med honom före genom storstadstrafiken kom vi till ett litet familjehotell på Montague Place, ägt av en familj Gill. Deras hund fattade genast tycke för oss och vek inte från vår sida.

Spelning i hemlighet
Panthers blev dessutom lagbrytare. Mister Gill hade bekanta i showbiz och fixade en spelning på en pub i East End som hette Waterman’s Arms.

Ansiktet var räddat. I Sverige kunde jag berätta att vi trots alla vedermödor spelat pop i musikformens huvudstad. Tallåsenstuket funkade någorlunda.

De svenska popbanden var mycket kamratliga. Och sportiga till råga på allt. Det fanns en informell fotbollstävling som kallades Popligan. Grupperna spelade mot varandra var helst de träffades. Detta skedde ganska ofta i Tallåsen där Panthers höll öppet hus. Dit kom grupper som Shanes, Streaplers, Moonligthers (med nuvarande TV-stjärnan Lasse Holm, då med artistnamnet Larry Moon), Trio me’ Bumba, Sleepstones och några andra för att sova över när de fanns i närheten. Torget utanför den gamla blomsterhandeln brukade vara packat av autografjägare.

Till och med jag gjorde mål – vilket kanske säger en del om deltagarnas kondition i stort.

Panthers fanclub nådde tusen medlemmar i början på 1965, vilket resulterade i att bandet nådde femte platsen på Idolnytts barometer och gick förbi Rolling Stones. Tidningen Love hade en liknande lista och Panthers kom in ganska högt på den också. Detta fick vi veta i Östersund och grabbarna hittade ett sätt att fira framgången.

Släpad till besviken frisör
De kopplade polisgrepp på mig och släpade mig till en frisör. Ägaren blev lycklig när de fyra långhåriga och jag kom in, men lyckan grumlades när de pekade på mig.

”Nu är han så ful i huvudet att vi antingen måste se till att slå ihjäl honom eller få honom klippt!”

Jag försökte protestera (åtminstone enligt Länstidningen som hade fotograf på plats) med klippningen genomfördes. Enligt samma tidning blev Roger, trumslagaren, besviken.

”Öronen står ut så förtvivlat att han ser ut som en vingmutter nu!”

Det blev dags för en ny skiva och grammofonbolaget valde ännu en gång låtar av mig och Jan-Erik Rehn. Girl, I love you (lyssna på musiken) spelades in i maj. För första gången började det röra på sig utomlands (England kan banne mig inte räknas) eftersom grabbarna hamnat på en av de finska poptidningarnas 50-lista. Det blev en treveckors rundresa där med början i Tammerfors och samtidigt gjorde vi upp med firma Idoltjänst – ja, företag kunde faktiskt heta så – om en paketturné med The Shanes och Moonlighters runt hela Sverige.

Det visade sig bli slutet på romansen mellan Panthers och deras ”männischer”. Jag hade gnällt på dem ganska länge eftersom de hellre spelade Rolling Stones-covers än sina egna låtar när de uppträdde och förstod aldrig vad de menade när de sa att det var bättre tryck i Stones låtar. En afton när Shanes var på besök i Tallåsen urartade mitt gnäll till bråk. Det slutade med att jag följde med pojkarna från Kiruna när de åkte därifrån eftersom vi tydligen var väldigt överens om att jag kunde dra åt helsike.

Jag vågade lägga av eftersom det kommit propåer från produktionsbolag i Stockholm som lagt märke till hur pass bra det gått för Panthers. Ute på E4 skildes jag från Shanes och satte tummen i vädret på vänster sida av vägen. Vi hade ju fortfarande vänstertrafik då och jag skulle söderut mot huvudstaden.

Dit kom jag tidigt nästa morgon med hela min förmögenhet på fickan. Dessa 3:75 räckte till morgonfika vid Slussen och sedan vandrade jag till Bondegatan 100 där Idolnytt hade sin redaktion. Chefredaktör Folke Müller fick sig mitt lidandes historia till livs och lovade att rädda min ekonomi.

”Skriv en grej åt oss”, sa han och gav mig förskott.

Det kunde jag leva på till dess The Shanes återvände från sin Norrlandsturné. Deras manager Lennart Lindström, som troligen var 60-talets mest omstridde orkesterskötare, lät mig kinesa på Idoltjänsts kontor i Hökarängen ett tag medan jag luskade efter ett bra jobb i huvudstaden. Jag sov under skrivbordet. Det var stort som en studentlägenhet.

PR-knutte åt Stockholmsband
I Fruängen fanns ett av de produktionsbolag som hört av sig till mig medan jag ännu var en panter. Det hette Sting Production och ägdes av Benny Englund, Gerhard Dieke och Leif Illernäs. Dit tog jag tunnelbanan och förklarade att nu hade jag kommit.

De skötte band som Ola & Janglers, Lenne & Lee Kings och några till. Lee Kings hade haft framgångar, stora framgångar till och med, med låten Stop The Music som toppade försäljningslistorna i Finland. Men hemma i Sverige gick det trögare. De stora ungdomstidningarna Bild-Journalen och Idolnytt hade inte precis blicken vänd mot den gamla svenska rikshalvan där borta i öster.

”Du kan börja med att göra PR för Lee Kings”, sa Benny Englund. ”Ingen lön, enbart procent på gagerna.”

”Jag har ingenstans att bo”, sa jag.

Bostad i skivstudio
Det ordnade sig. Sting hade en studio i källarplanet tvärs över gatan. Ingen lägenhet precis, men där stod i alla fall en grön men rätt kort soffa och på den sov jag i flera veckor. På dagarna bearbetade jag alla gamla kontakter i dags- och veckopress. Lee Kings fick färgbilder i både Bildis och Idolnytt och det kom in notiser om dem i varje utgåva. På en gammal skrivmaskin hamrade jag ut pressreleaser och hos Sting muttrade man en aning om att fotografi- och frimärkskontot blev farligt högt. Men sen visade sig resultaten. Klipp strömmade in. På den tiden var det inte lika dyrt att abonnera på pressklipp som nu.

Killarna – de hette Lenne Broberg (sång), Bengt Dahlén (sologitarr), Bjärne Möller (kompgitarr), Lasse Sandberg (trummor) och Olle Nordström, den senare basist som efter ett tag ersattes av Mike Watson – fick fler och fler jobb så det var inte alls dumt att gå på provision.

Ett svårt språk
Flera turnéer gick till Finland, där de varit tidigare. Gröngölingen Genberg skulle naturligtvis tufsas till eftersom han inte kunde mycket mer finska än de vanliga fula orden. Första morgonen skickades jag in i en affär för att köpa frallor och mjölk.

”Mjölk heter riintamaito”, fick jag veta.

Det gjorde det bara delvis. Ordet betyder bröstmjölk, så jag blev uttittad och utskrattad i butiken. Skratten fortsatte sedan i orkesterbilen. Det var bara att bita ihop. Jag lärde mig fler ord på finska. Vi bodde på vandrarhem (matkostajakoti), hade ibland råd att äta på något av alla de ställen som kallades societetshus (seurahuone), spelade i ishallar (jäähalli) och hade allmänt kul för det var lättsamma grabbar att umgås med. Populärast bland åhörarna var nog Olle Nordström som pratade bäst finska. Han presenterade alltid låtarna och hade fått smeknamnet ”Loppu” (slut) för att han såg evigt halvsovande ut.

Det var i Finland jag för första gången personligen kom i kontakt med knark. Hos andra hade jag märkt det ibland även om bruket inte var lika utbrett bland musiker som pressen ibland påstod. Den byrå i Tammerfors som lade upp Lee Kings turné hade tydligen glömt att köpa karta, för de bokade in spelningar överallt utan att kolla hur långt det var mellan platserna. Efter en spelning i Uleåborg långt uppe i norr skulle killarna göra TV i Helsingfors ända nere vid Finska viken tidigt nästa morgon. Gudskelov playback så de behövde bara ta med gitarrerna på flyget.

Ritalind fixade biltransport
”Du kör orkesterbilen”, sa Olle. ”Fan ta dig om du inte är framme senast halv tio, för vi ska till Imatra direkt efter inspelningen.” Sen gav han mig några vita tabletter. ”Blir du sömnig ska du peta i dig av de här. Men inte mer än högst två i taget.”

Pillren hette Ritalina och var ett slags bantningsmedel som innehöll amfetamin. Men den effekt som efterfrågades i detta fall fanns också där. Med Ritalinas kemiska ämnen studsande i blomomloppet höll man sig vaken. Så jag körde bilen med stor självsäkerhet (sådan fick man på köpet) ner till Helsingfors och hann till och med vara med om sista timmens inspelning av TV-programmet Ohimennen, som betyder I förbifarten, lett av det 18-åriga underbarnet Markku Veijalainen. Underbarn var han allt. Ynglingen hade redan gett ut två böcker Nuijasota och Kakkonen. Den sistnämnda fick jag signerad och den har jag kvar trots att innehållets innebörd helt undgått mig.

Tabletterna gjorde mig knappast till knarkare men kanske blev jag lite skraj för sådana substansers verkningar. På flera nätter kunde jag inte sova och jag tuggade i tomme till dess käkens gångjärn gjorde ont.

Turnén blev däremot givande i många andra avseenden. Finska flickor är vackra, villiga och obegripliga. Nöjda var vi i alla fall när vi återvände hem till ett Sverige vars press matats med information om Lee Kings storslagna framgångar. Radion hade en tävling kallad Popallsvenskan. Givetvis var bandet med. Det gjordes en skiva med mycket begränsad upplaga och till den skrev jag tillsammans med gitarristen och munspelaren Bengt Dahlén en låt som fick titeln Outside. Något arkivex fick jag aldrig och kan därför inte berätta om hur den lät.

Spritstrejk och spioneri
Alla sa att sextiotalet var en turbulent tid (bland annat var det spritstrejk i elva veckor och en överste som hette Wennerström åkte fast för spioneri), men det fattade jag aldrig. Att det pågick ett krig i Vietnam struntade jag i, bara jag fick in skrytsamma bilder, artiklar och notiser om mina popkillar i de viktiga tidningarna Bild-Journalen och Idolnytt. Men jag märkte av det ibland när jag var ute och körde bil på stan. Man fick inte fortsätta sin stillsamma färd när det kom demonstrationståg som skanderade att USA:s president var en skurk. Det är väl alla politiker, tänkte jag och svor en ramsa över Olof Palme som var kommunikationsminister på den tiden.

Popgruppernas bästa fans kallade sig mods. De ogillades av myndigheterna som ibland skickade beriden polis med sablar mot dem. Jag var livrädd att snutarna skulle lemlästa vår publik. Nu hade också TV blivit mycket vanlig. Det viktigaste för en manager var att få sina grupper synliga i rutan. Det fanns bara en kanal att titta på och i den var Lennart Hyland kung, men det skulle snart komma en till. När man lyckades få en grupp med i TV märktes det genast på skivförsäljningen. Den som ställde till mest rabalder i burken var Per Oscarsson som klädde av sig och kallade kuken för ”kiss”. Alla tidningar hade bilder och skrev spaltmeter fast karlen inte hade någon skiva att sälja. Hur det blivit med TV sen dess vet ni redan. Den som tycker att mediet gjort framsteg och blivit bättre kan väl höra av sig.

På gangstersidan bör kanske nämnas att det var under detta årtionde vi först fick läsa om följetongsboven Clark Olofsson. Han har suttit i fängelse mer än varit fri. Med tanke på hur han uppfört sig är nog detta ett framsteg för kriminalvården, både i Sverige och andra länder.

Nödvändig flytt
Vid det här laget hade jag flyttat ifrån den för korta soffan i Sting Productions studio. Det var rätt nödvändigt eftersom där fanns ett litet lager åtta millimeters porrfilmer och en projektor. Band som kom tillbaka från turnéer och behövde varva ner brukade anlända till källaren för att ta en öl och kolla en p-rulle. Jag fick helt enkelt för lite sömn.

Benny Englund och flera av hans musiker, bland andra Lenne Broberg och Jan Rohde, hyrde en villa i Hässelby av grammofonbolaget Sonet, som i sin tur hyrt den av några stackars privatpersoner. I den fick jag ett rum på andra våningen. Till att börja med var det lugnt, men ryktet om huset spreds, och snart var det fest varje kväll även där. Utländska band som besökte Stockholm med omnejd blev inbjudna tillsammans med töser. I Sverige hade sådana flickor ännu inte fått namnet ”groupies” utan gick under den konstiga beteckningen ”mök”.

Det var delvis där jag skrev min första bok på samma skrivmaskin som användes för att informera pressen om de poppande pojkarnas skonummer och favoritfärger. En natt hade ett känt engelskt band varit på besök. Sologitarristen blev makalöst berusad och måste skynda ut på balkongen för att vomera. I det tillstånd han befann sig märkte han aldrig att dörren dit hade glasdörrar. Han kraschade genom den ena, gjorde det han skulle och gick in genom den andra. Vem som sopade upp glasskärvorna vet jag ej. Haschdimmorna hängde kvar under taket, spriten hade flödat och jag blev, som vanligt höll jag på att säga, av med mitt rum. Det snoddes av den engelske sångaren som fått ihop det med ett ”mök”. Inte bara jag drabbades. Nästa morgon vaknade jag under köksbordet och fann att jag inte låg ensam där. En olycksbroder från ett annat upptaget rum fanns där också, liksom en tredje på golvet i vardagsrummet. Jag stönade av huvudvärk och törst, reste mig på armbågen och såg ut över förödelsen.

En utmaning och ett vad
”Det här borde man skriva en bok om”, mumlade jag tillräckligt högt för att det skulle höras.

”Det duger du inte till”, fick jag till svar.

Sånt ska man inte säga till mig. Ett sådant påstående uppfattas som en utmaning.

”Ska vi slå vad?” sa jag.

Jodå, om jag skrev en bok och kunde visa alstret för dem skulle de köpa var sin – och dessutom ge mig tjugo spänn var. Någon bok hade jag aldrig tillverkat förr och förlag hade jag bara hört talas om så där i förbifarten. Men vad som skulle hända om manuskriptet blev klart låg i en dimmig framtid. När städningen av huset var överstökad och mitt rum åter blev ledigt började jag knattra ner ett slags synopsis på skrivmaskinen. De där papperen bar jag med mig i innerfickan för jämnan, studerade dem då och då och fyllde på när nya impulser gjorde sig gällande.

Alla fester i huset blev påfrestande i längden. Jag hade trots allt ett jobb att sköta. Så jag flyttade hem till en polare och hans tjej på Hälsingegatan nära Vasaparken i Stockholm. Att det skulle bli en mycket tillfällig bostad begrep jag snart. De hade hyrt en tvåa i andra hand och bodde i ett av rummen. Det andra rummet var plomberat av hyresvärden som hade ställt in alla sina prylar där. Jag skulle få kinesa på soffan i köket, fast det blev inte så lyckat. Kamraten var också i nöjesbranschen med en sådan människas schema. Han och damen kom hem på de mest konstiga tider så jag klagade.

”Jag har en lösning”, sa han.

Ny flytt — till Wasabrödskartong
Dörren till det plomberade rummet dyrkades upp. Därinne såg det ut som ett museilager. Prylar överallt och allra underst vid ena väggen fanns en hyfsad dubbelsäng. Det tog ett tag innan alla saker flyttats så att vi fått en smal gång till sängen. Den var emellertid full med allt möjligt, mest porslin och glas, som inte kunde få plats någon annanstans. Jag ville avstyra alltsammans, men min kompis gav sig inte. Han gick ut på stan och kom tillbaka med en tom kartong som kunde ha rymt en väldig dörr. Det stod Wasabröd på den. Kartongen behandlades tills den liknade ett halvt rör med skaplig diameter.

”Om du bäddar där är det ingen risk att glas och porslin krossas”, sa han.

Jag bodde där i nästan tre veckor innan jag äntligen hittade ett annat rum. Det låg i det stora, runda bostadskomplexet i Grindtorp ända ute i Täby och tipset om den lyan kom från Mike Watson, vars fästmö sångerskan Suzy också bodde därute. Inte heller där bodde jag länge, för det var knepigt att ta sig därifrån ända ut till Fruängen på andra sidan Stockholm, där det var meningen att jag skulle svara i min telefon.

En nygammal kompanjon
Räddningen kom från Shanes manager Lennart Lindström. Han höll på att avveckla Idoltjänst på Kontorsvägen i Hökarängen. Där skulle Shanes gamla roadmanager Jan Ahlin ta över. Det var osäkert om den bolagsbildningen var riktigt laglig, med tanke på att företaget kunde tolkas som arbetsförmedlare. Lennart ville att jag skulle bli hans kompanjon i ett nytt företag som han tänkt döpa till Artist Press Center.

”Jag har tjing på ett kedjehus på Långsjöhöjden i Älvsjö”, sa han. ”Det finns en skrubb på övervåningen där du kan ställa in en säng.”

Det tog inte lång tid innan jag nappade på det erbjudandet. En fast punkt i tillvaron var vad jag behövde. Jobbet med Lee Kings och de andra skötte sig nu nästan själv och Sting hade inget att invända mot att jag fördelade mina gracer. Kanske berodde det på att jag berättade att tidningen Idolnytt skulle hamna hos Artist Press Center och att jag därmed skulle få en hel del med den att göra. Direktkanal till en av de stora poptidningarna ville ingen missa. Aktierna i APC ägdes av mig, Lennart Lindström och Leif Malmborg, tidigare redaktör för tidningen Showbusiness. Reporter blev Cickie Palm som jobbat på Expressen och fotograf Conny ”Ballong” Ericsson med ett förflutet på Länstidningen i Södertälje. Bengt Z. Nordström var också med liksom Malmborg som fått ett rum där han kunde ringa hugade annonsörer.

Representant för Billboard
Tack vare att Artist Press Center arbetade ihop med grammofonbolaget EMI kom jag att skriva deras pressreleaser, något som uppmärksammades av den stora amerikanska branschtidningen Billboard och hux flux var jag deras skandinavienrepresentant.

Själv var jag belåten med sakernas tillstånd, att slippa flänga runt på spelningar landet och Norden runt. Med Lee Kings hade jag träffat The Who i Danmark och tvingats ducka för en trumpinne från en tvärilsken Keith Moon. I Finland hade jag blivit kvarglömd efter ett gig och fått lifta vidare med Swinging Blue Jeans. Stones hade jag också stött på Finland och när de, om jag minns rätt, höll konsert på Tennishallen i Stockholm. En hel sommar åkte jag i Folkparkerna – och för all del också andra ställen – tillsammans med Lee Kings och The Hollies.

Tågfantasier
Somliga i England menade att Hollies var epigoner och skojade om att ”när The Beatles är förkylda så nyser The Hollies”. Det var ett elakt och osant skämt. Förutom att killarna i det engelska bandet var glada typer som spelade bra hade tre femtedelar av bandet en liten egenhet. När Allan Clarke, Graham Nash och Tomy Hicks var ute på turné hade de en jättelik modelljärnväg med sig. På ”bra” hotell kunde de montera upp den i korridoren och köra tävlingar. Ett av de bästa övernattningsställena enligt detta kriterium låg på västkusten. Där fanns korridorer som löpte i en fyrkant och bandet hade så mycket skenor att det räckte runt. Lite väsen blev det, men de affärsmän som tänkte klaga på ljudnivån blev kvar vid banan för att fascinerat beundra tågracet.

Deras trummis Bobby Elliott hade alltid en löjlig blommig hatt på sig. Jag trodde först att det bara var en gimmick, men i stället var det så att han inte ville visa att han var lika flintis som Povel Ramel. Själv umgicks jag mest med basisten Bernie Calvert. Vi delade rum ibland och han lärde mig några engelska kortspel som jag glömt sedan dess.

Hollies var också roade av det övernaturliga. En natt på ett hotell strax norr om Norrköping satt vi och försökte spå framtiden med hjälp av ”vandrande glaset” medan haschröken sänkte sig under taket. Vi fick svar på livets alla gåtor, om vad framtiden hade i sitt sköte och allt annat viktigt. Någon skrev upp det, men lappen är tappad. Efter den turnén spelade Lee Kings in LP:n Bingo och där finns låten Give me just another beer som jag skev tillsammans med gitarristen Bjärne Möller.

Det här var verkligen en tid i mitt liv då mycket, för att inte säga allt, flöt samman. Att jag upplevde det så berodde säkert på spriten. Hasch intresserade jag mig inte för. Prövade visserligen (drog till och med halsbloss, så jag är bättre på det än vissa amerikanska presidenter) men eftersom effekten uteblev fick det vara. Sprit var bättre, tyckte jag och flera med mig, och den flödade faktiskt så gott som överallt. Var jag inte full för jämnan så blev jag i alla fall lummig så fort jobbet var överstökat i kontoret på Långsjöhöjden.

Debutromanen fullbordas
Det var där jag slutförde min debutroman, en illa skriven och ganska kort sak som jag döpte till Nästa nummer av pseudonymen K. Ehrling. I slutet av 60-talet började porren sticka upp trynet, så jag tänkte haka på den trenden och göra mig en hacka. Därför den dubbeltydiga titeln – frasen ”nästa nummer” användes av popmusiker på scenen när de skulle presentera följande låt. Och boken handlade om ett band, deras äventyr med taskiga arrangörer och fester med ”möken”.

Jag fick fatt i en tryckare som kunde slutföra arbetet. Svart givetvis. Han tyckte emellertid att jag skulle hitta på ett förlagsnamn som kunde ge ut verket. Jag grunnade ett tag och kom fram till att Svenska Ivar kunde passa. En Ivar var musikerslang för en bakåtsträvande för att inte säga korkad mansperson. Doris var den kvinnliga motsvarigheten. Det kanske säger något om den nya tid som höll på att bryta fram att boken var tillägnad gonorréavdelningen på Sankt Görans sjukhus i Stockholm – träffpunkten för alla musiker.

”Hur många böcker ska jag ta fram?” frågade tryckaren.

Det blev till att fundera. Om böckers framgångar visste jag zilch. Men det gick kanske att jämföra med singelskivor. Ett skapligt debutband kunde sälja ungefär tusen. Då borde en debutbok nå samma siffror. Eftersom jag saknade sjukdomsinsikt ansåg jag att Nästa nummer var mer än skaplig, kanske till och med bra. Så jag föreslog just tusen.

En makalös felskrivning
Tryckaren antecknade – och skrev fel. Efter en tid kom pallvis med små gula böcker till huset i Älvsjö. Han hade tryckt tiotusen och det är många, många det. Lennart Lindström slet i det lilla hår han hade när trottoaren fylldes med pallar. Men saken löstes. I dubbelgaraget hade Lasse Holm och Lennart Karlsmyr från Moonligthers tänkt bygga grammofonstudio men inte kommit till skott. Det räckte inte till för alla böcker utan något tusental hamnade också i skrubbar och skrymslen i huset.

Jag hade blivit utsedd till chefredaktör för Idolnytt. Chefredaktören hade förmåner. Jag kunde annonsera gratis och utnyttjade den saken för att marknadsföra boken. För att det inte skulle märkas att tidningen var inblandad skaffade jag mig en postbox i Skärholmen.

I den vevan bestämde Lindström att starta ytterligare en tidning. Den skulle vara i tabloidformat och bli något av en svensk New Musical Express eller Melody Maker. Bladet, som gjordes i tvåfärg, fick det rätt intetsägande namnet Press Stopp och eftersom ingen annan tordes fick jag bli chefredaktör det också. Nu hade jag två sådana fantastiska titlar. Det enda som fattades var löneförhöjning.

Dålig lön — fria annonser
Jag fick annonsera gratis i stället. Varje dag kom mängder med brev till boxen i Skärholmen. Folk ville ha Nästa nummer och skickade en lapp med namn och adress plus tio bagis i frimärken och ytterligare ett frimärke till porto. Kosing strömmade in och Lennart tyckte att när jag nu höll på att bli rik kunde jag lägga in heltäckningsmatta i postboxen.

Det kom ett brev från Patent- och Registreringsverket också. De bannade mig för förlagsnamnet och förklarade att det var olagligt att använda sig av ett förnamn efter Svenska. Om jag gjorde om brottet skulle det bli böter. Jag har aldrig gjort om det.

Men faktum är att Nästa nummer är en av mina bästa affärer någonsin. I en sommarstugeskrubb i Hälsingland hade jag de böcker som fanns kvar av de tiotusen – cirka sextio stycken. Att det blev en så bra affär berodde också på att tryckaren gick i konkurs och flydde landet innan jag hann betala. Han har aldrig hört av sig och nu hoppas jag att detta mitt förmögenhetsbrott är preskriberat. När huset försvann ur min ägo försvann också dessa böcker. Ett enda exemplar finns kvar i mitt arkiv.

Till Spanien med Shanes
1966 var ett märkesår också av andra skäl. The Shanes hade fått jobb i Barcelona i Spanien. De skulle spela två shower om dagen, sex dagar i veckan på berget Montjuich där det fanns en väldig scen. Lennart tyckte att jag skulle följa med och att se publikhavet var fantastiskt. Det trängdes över 12 000 personer framför scenen och sångaren Lennart Grahn hade pluggat spanska fraser för att göra sitt mellansnack begripligt.

Han fick verkligen publiken med sig. De skrattade och klappade takten till denna främmande Junta de Pop som spelade så högt. Klappandet var tillräckligt för att Guardia Civil – den fruktade polisen med de trekantiga stela hattarna – skulle rusa upp på estraden och bryta föreställningen. Jag och Lennart Lindström togs in och förhördes och eftersom jag läst en del om general Francos polismetoder blev jag stel som en pinne och hade hjärtat i halsgropen.

Förhörsledaren sa att handklappning var förbjudet och att Shanes drev med både det spanska språket och den spanska mentaliteten. Han gick så långt som att anklaga gruppen för att häda och uppvigla.

Vi släpptes sedan vi lovat på heder och samvete att få grabbarna att hålla klaffen mellan numren. Och Shanes knep käft. Jag har aldrig, varför förr eller senare, sett dem så sammanbitna och dystra på spelningar.

Torra Rautio och jag umgicks väldigt mycket den här veckan. Runt Ramblan fanns en mängd krogar och andra ställen som serverade annat än mat och sprit. När vi äntligen lämnat Spanien och kommit till London där Shanes skulle in i inspelningsstudio kände jag hur det började svida är jag pinkade. Väl i Stockholm tvingades jag uppsöka den där träffpunkten för musiker för att få en spruta och bli frisk.

Personalkonsult rör till det
I Sverige hade en 43-årig personalkonsult (vad titeln betyder har jag trots grubblande inte kommit på) vid namn Olof Möller tänkt sig att knäcka alla produktionsbolag och själv försöka skapa något som han kallade Sveriges Populärmusikers Riksförbund. Ett sådant, tyckte han, skulle inte kunna hindras från att förmedla band till arrangörer, utan behandlas precis som Folkparkernas Riksförbund eller Artist-Tjänst och vanliga arbetsförmedlingar.

Möller var född ”utomlands” och hade växt upp ”på kontinenten” och höll vid den här tiden i en kedja raggarklubbar. Hans nya mission var att hjälpa popband ur ”träsket av skumma managers som snyter pojkarna på pengar”. Själv var han minsann ideell, en idealitet som skulle kosta SPR-anslutna grupper 300 kronor i månaden plus 15% av intäkterna.

Föreningen erbjöd de anslutna popbanden att sköta om turnéer, bokningar, gagefrågor, affischer, reklam, PR, utlandsbevakning och skivinspelningsmöjligheter. Alltså just sådant som produktionsbolag som Sting och Idoltjänst sysslat med. Det första han gjorde var inget av det han erbjöd utan han polisanmälde alla konkurrerande företag för olaga arbetsförmedling enligt en lagparagraf från 1908.

"Sanera bort dig själv!"
”Jag ska sanera branschen!” utropade Möller. Och tillade att Shanes gått med i SPR. Lennart Lindström gick i taket när han läste lögnen i de stora dagstidningarna.

”Han kan börja med att sanera bort sig själv”, sa Tommy Wåhlberg irriterat.

Irritationen berodde på att SPR arrangerat en tillställning i Törringelund utanför Malmö och kontrakterat band som Shanes, Namelosers och Shakers. Shanes hade dubblering i Ronneby och skulle göra sin show vid midnatt, men när de kom fram i god tid var parken redan stängd och tillbommad. De 30 människor som letat sig till det som en tidning döpte till ”årets tystaste popgala” hade redan gått hem. Namelosers kom inte heller. De körde av vägen en bit från Helsingborg och brydde sig aldrig om att köra vidare.

Möller gick strax därefter ut i pressen och påstod att SPR tvingat Sting Produktion och Idoltjänst att slå igen efter hans polisanmälan. Det stämde inte heller.

Lennart Lindströms ilska gick inte över. Han bestämde möte med Möller och en morgon satte sig han jag och Bengt Z. Nordström oss i Lennarts Pontiac för att göra upp en gång för alla. I en följebil kom Berndt von Corswandt och fotografen Kjell Johansson från tidningen Se.

Uppgörelse bland rosor
Vi klampade in på Möllers sjurumskontor i Nyköping och där satt han bakom ett mahognyskrivbord, prytt av röda rosor i en vas, medan vi omringade honom som de fiender vi var. Efteråt fick vi en bandkopia av Corswandts inspelning av det som sades.

”Du har anmält oss för olaglighet fast du sitter i samma båt”, sa Lennart Lindström.

”Jag ska försöka få tillstånd”, replikerade Möller.

”Försöka få?” Nu var det jag som hetsat upp mig. ”Du lockar över band till dig genom att förespegla ett tillstånd som ingen av oss fått på alla dessa år.”

”Om alla samlas under en hatt blir det lättare att få tillstånd.” Möller skruvade besvärat på sig. ”Jag har redan fått förhandslöfte från arbetsmarknadsstyrelsen.”

Då garvade vi rått för den saken hade vi kollat. Ingen kände till ett sådant löfte, så vi ville få namnet på den som handlagt ärendet.

”Det kan jag självklart inte lämna ut”, sa personalkonsulenten. Men han sa också att om våra band gått med i hans organisation skulle han inte ha polisanmält oss. Som det var hade han inget val.

Pengasnack
Efter en massa gafflande började vi snacka pengar. Möller var skyldig Shanes 2 000 kronor. Det var mycket pengar 1966, men konsulenten hävdade att skulderna hängde ihop med hans klubbar och inte med honom. Sen bråkade vi vidare i tre kvart och drack lite av Möllers kaffe och åt pepparkakor utan att bli ett dugg snällare.

På väggen bakom skrivbordet hängde en av Shanes affischer. På den fanns stämplat Sveriges Popmusikers Riksförbund.

”Jag är i min fulla rätt att experimentera med vilka affischer jag vill”, sa Möller.

Vi åkte hem och väntade på vad som skulle hända.

Det var bara cirka 20 poporkestrar, bland andra Strange Ones, Beathovens och Shakers, som kom när SPR kallade till sig första ”popriksdag” i Nyköping. Möller hade räknat med många fler, men svalde förtreten. Han blev ju vald till ordförande och flera andra från Nyköpingstrakten fick andra poster.

Stora skulder och nedläggning
Det tog inte många veckor innan SPR:s verksamhet var nedlagd och hans polisanmälan mot oss och andra managers rann ut i sanden. Detta trots att SPR vitt och brett talat om att de skulle ta Beatles till Sverige. Det skedde aldrig. Däremot lyckades organisationen engagera Dave Dee, Dozy, Mick & Tich samt Walker Brothers för turnéer som gick i putten. Skulden till Dave Dee och company uppgick till 12 000. De var också skyldiga Walker Brothers pengar men skyllde på att Scott Walker i den gruppen avbröt turnén och åkte hem.

Vi garvade när vi satt på Långsjöhöjden och läste det tidningarna skrivit. Turnéerna var virrigt upplagda och alla SPR:s småpåvar som följde med i kölvattnet klarade inte av att reda upp sånt som gick på tok, utan ställde i stället till ännu mer oreda.

Sveriges Popmusikers Riksförbund dansade inte ens en hel sommar. Få tackade för den dansen. Jag sörjde inte och vet inte heller vart Olof Möller tog vägen.

Lugnet lade sig åter över Popsverige.

Topless — servering på Hornsgatan
Fast musiker och managers tog det inte alltid så lugnt och försiktigt. Det fanns ställen att gå på för grabbar och tjejer som ville träffa popkillar – och för popkillar som ville träffa tjejer trots att de var lite utpumpade efter kvällens spelning. Ett sådant ställe var Club Entill på Hornsgatan 62. Den tillhörde Leffe Illernäs och fick sitt namn när någon uppgivet frågade honom om det verkligen skulle löna sig med en klubb till i Stockholm. Att det blev lönsamt berodde till del på att han hade snygga flickor som langade öl rätt oklädda. De trängde sig fram till borden och folk makade sig undan för deras bara bröst.

Naketidén hade Illernäs fått på Gröna Lund, vars reklam han tillverkade. Där hade han dessutom en attraktion. Snygga och mycket lättklädda damer satt på pinnar ovanför ett vattenkar och log mot disken där det stod herrar och kastade boll mot en pricktavla. Om de träffade trillade damerna ner i vattnet. Konstigt nöje, men populärt.

Till Entill kom också de flesta utländska artister som hade anledning att besöka Stockholm. En sen afton dök Jimi Hendrix upp. Jag har för mig att det var hans första besök i Sverige och eftersom det var trångt på klubben kom han och Benny Englund att sitta vid bordet där jag parkerat. Det var en vänlig människa, ganska fåordig men inte alls stor på sig. Åtminstone inte då. Jag har hört att han förändrades sen, men han levde ju inte så länge till.

Med min Spitfire mot höger
Så kom den fantastiska dagen då Sverige övergick till högertrafik. Det var den 3 september 1967 och jag hade hittat det perfekta sättet att lägga av med supandet. Jag köpte en bil och inte vilken bil som helst heller. Det var en vit Triumph Spitfire, en cabriolet med lång nos. Bakom sittbrunnen fanns ett svart paket av skinnliknande material som kunde dras upp och bli tak. Det var egentligen bara ett fel på bilen: elsystemet var knasigt och gjorde att säkringarna brann stup i ett. Men eftersom jag rökte som en borstbindare var den saken lätt avklarad. Jag slaktade bara mitt röda Commercepaket och lindade stanniol över varje säkring. Sen gick bilen som en klocka.

Jag körde hem till Hudik för att visa upp mig och bilen. Där tog det stopp. Min Spitfire caught fire. Det slog upp lågor som förstörde delar av den vackra vita lacken. Jag släckte snabbt och vände mig i förtvivlan till en kompis som fann flera avbrända kablar. Det gick fortfarande inte att köra med vanliga säkringar, men sedan jag bytt allesammans mot avklippta sjutumsspikar tog jag mig tillbaka till Stockholm. En verkstad fixade till det mesta för dyra pengar och jag kunde ha kvar klenoden i ytterligare något år.

Musikstilarna var verkligt föränderliga och det var i huvudstaden sådant märktes mest. Pink Floyd kom och visade konstiga bubblor på duk under konserten och nya musiker lade jazzklanger till sitt sound. De gamla popmusikerna (de som hållit på i fem år eller mer) började svettas. Så även deras managers.

Börsnoteringarna
Varje lördag brukade sådana samlas i det stora vardagsrummet med skinnsoffor, TV och stereoanläggning på Långsjöhöjden. För det mesta var det Benny Englund, Leif Bigert, Göran Hellsten och Björn Holmblad. De kom för att följa börsnoteringarna – Tio i Topp på radion. Ofta hade vi våra band med på listan och kunde räkna med att få lön i ytterligare en vecka, men nu kom allt knepigare låtar med, spelade av band som inte lät som Beatles gjort i början av sin karriär.

Det var ohyggligt viktigt för band att få med låtar på Tio i topp. Därför gjorde både gruppmedlemmarna och deras managers allt för att lyckas med det. Tio i topp sändes från en hemlig plats på landsorten förutom från Stockholm, och lyssnarna röstade fram låtarna till de olika placeringarna. Vi gjorde ”kupper” – vilket betydde att vi försökte luska ut var landsortssändningen skulle äga rum. Sedan såg vi till att banden åkte dit och spelade för gager långt under det normala. Både Shanes och Lee Kings gjorde lyckade sådana framträdanden. Hur vi knäckte hemlighetsmakeriet med sändningsplats?. Inte svårt allt. På Sveriges Radio arbetade unga flickor. De ville träffa sina idoler. Vi såg till att de fick det – mot att de skvallrade.

Försvaret behövde de långhåriga
De svenska banden hade också andra bekymmer. Många musiker hade fått uppskov med militärtjänsten, men nu ville inte myndigheten vänta längre. Sverige behövde skyddas från alla otäcka främmande makter och de långhåriga skulle kanske kunna skrämma dem.

Men än var de flesta på fri fot. Dock hade det blivit knepigare att matcha banden. Media började önska sig mer än skonummer och favoritfärger. Artist Press Center hade tagit sig an ytterligare några grupper. Tjejbandet Plommons gick ganska lätt att jobba med, för flickor som spelade pop var det ont om. Där kunde man fortfarande ta till de gamla knepen. Vi lät trummisen Eva Kroon påstå att hon ville gifta sig med Tommy Blom i Tages för att få efternamnet Kroon-Blom. Det var massor av tidningar som nappade på den notisen. Vi hade också börjat jobba med Slamcreepers som fått göra skivor på Bill Records och ansågs vara på uppåtgående. Nu gällde det dessutom att komma på en bra grej som kunde göra vårt senaste band Annabee-Nox känt över landet. Det skulle inte bli lätt. I november 1967 försökte vi kolla trenderna utan att göra någon djuplodande marknadsundersökning. Att köra med sex verkade överspelat, men religion verkade ha potential. Predikanten Målle Lindberg åkte runt och bar sig åt som popidol, tog till och med helikopter ibland för att komma till sina möten. Maharishi Yoga hade fått Beatles att åka till Indien för att bli andliga.

En pop-Jesus skapas
”Vi gör sångaren Roffe Bood till Pop-Jesus”, sa Lennart. ”Han har långt hår och skägg, precis som Jesus på de flesta bilder jag sett.”

Det var en rätt bra idé, men hur skulle vi få ut budskapet till folket? Den saken visade sig gå lätt som en plätt. Det fanns ett TV-program som hette Timmen, där producenten längtade efter kontroversiellt material. De kom ut till Älvsjö, härjade med kameror och mikrofoner och gjorde ett program som kanske skulle vara ironiskt mot oss ”alltför unga makthavare i musikbranschen”. Tydligen slog det alldeles fel. Dagen efter programmet var Sveriges alla tidningar fyllda med artiklar om oss. De flesta förfasade sig, men intresset var väckt. Annabee-Nox fick sin vintersäsong räddad. Att de inte blev världsberömda har säkert andra orsaker.

Lennart och jag skälldes ut i press, radio och TV. Skället var visserligen blandat med motsatsen, men det blev lite mycket. Dessutom var det tufft att vara redaktör för två poptidningar. Om man skulle trappa ner? Det var en återkommande tanke. Så träffade jag en kille som hette Håkan Carlén som bodde på Grycksbovägen i Enskede och hade jobbat lite med ett band som hette Pete Proud. Han tyckte att vi kunde göra någonting tillsammans i liten skala.

Internationella artister
Jag sade tack för den här gången till Lennart Lindström och så startades International Artists Ltd i Enskede. Kontoret låg på övervåningen i Carléns föräldrahem och var riktigt trevligt. Vi fick genast påstötning från myndigheterna om att Ltd betydde aktiebolag på engelska och så fick vi inte skriva eftersom International Artists var något AB. Hade vi förresten internationella artister?

Det hade vi. Två amerikaner till och med. En av dem hette George Clemons som tillsammans med tre svenskar bildat soulgruppen King George Discovery. Den andre var Al Sharp, en duktig sångare och dansare som med sina Funky Flames till och med turnérat i Sudan. Och i Finland, men det tyckte jag inte smällde så högt.

Så den saken var klar. Det där med aktiebolaget var värre. Vi hade tryckt upp broschyrer, affischer och stiliga visitkort. De måste ju användas för nya hade vi inte råd att framställa. Vi låg emellertid så pass lågt att myndigheten glömde bort oss.

En kort blir lång
Det vore synd att påstå att IAL förändrade popscenen i Sverige. Men med King George Discovery gick det riktigt bra. Jag producerade en singelskiva med honom som EMI gav ut. Finurligt nog, eftersom George hade mycket större ego än kropp, fick han göra en låt som jag skrivit åt The Panthers – I’m The Best – fast han gjorde om melodin och fick till det riktigt bra. Men han blev arg på mig. På skivomslaget lät jag en tecknare göra honom ungefär som Tage Erlander porträtterades på den tiden – som en lång räkel med kungakrona. En dag kom den korte mannen ifatt mig på Götgatan och överöste mig med invektiv. Jag försökte ge igen med samma mynt men det blev etter värre. Förgrymmade svenskar gick emellan och hotade att klå mig om jag inte ”var snäll mot negern”.

George bodde ihop med en blond svensk kvinna. De måste alltid ha talat engelska, för på svenska blev han aldrig fena så länge vi hade affärer ihop.

En gång förklarade jag för honom att bandet skulle spela i Furuvik. Det var nära att han lyckades bli blek.

”For a week!” stönade han och började berätta om hur mycket han hade att göra den närmaste tiden. Det gick över när han fattade att Furuvik var en plats och ingenstans han behövde stanna en hel vecka.

Han hade spelat ihop med Jimi Hendrix (som jag drack öl med på Club Entill) i USA och sen kommit till Sverige som medlem i danske Grave Hansens band The Harlem Kiddies. När det bandet knakade i fogarna och flera gav sig av hemåt hade George blivit kvar och Grave förskansade sig i sitt hus i Huddinge. En bekant till mig som hette Arne Larsson hade hört både Kiddies och Discovery på Gyllene Cirkeln på Sveavägen i Stockholm och blivit imponerad. Han sysslade med att tillverka billighetsskivor – LP mest – för rackförsäljning i bensinstationer, varuhus och matvarubutiker. Nu ville han göra en LP med gruppen och marknadsföra den på sitt skivbolag Haparanda.

Jag blir "superviser"
Så här dags hade Lasse Holm och Lennart Karlsmyr nästan lyckats bygga sig studio klart i Långsjöhöjdens garage. Där gjordes skivan med Chris Cooper som producent, Adrian Moar som tekniker och mig som ”superviser” – vad nu det kan vara. LP:n spreds över landet och det började dugga in engagemang.

Vi utökade artiststallet med Marie & Thérèse, ett par skönsjungande flickor med efternamnen Bergman och Juel. Jag hade träffat en kvinna som hette Margareta Jaderius. Hon hade två barn, Christian och Carina, och var installerad i en lägenhet på Götgatan 91 dit de flyttat från Metargatan som också ligger på Söder. Jag bosatte mig också där, fast det egentligen var förbjudet område för herrar. Fastigheten skulle bara inrymma ensamma mödrar. Jag ville gärna att Margareta skulle hänga med ut och lyssna på band. Problemet med barnvakt löstes lätt. Marie & Thérèse hade inte så många jobb än så Marie Bergman häckade på Götgatan flera kvällar.

Medan jag bodde där stötte jag ofta ihop med Hasse Edler – sångaren som en gång med sitt band The Ghostriders kallade sig Mike Doughan – och vi brukade fika ihop. Jag har för mig att vi skrev låtar ihop också, men vad det blev av dem har jag glömt fråga honom om.

Ingen utlösning
En natt ringde telefonen våldsamt på Götgatan. En lagom sluddrig röst förklarade för Margareta att han ville tala med mig. När jag tagit luren sade han sitt namn. Jag tänker inte föra det vidare just här, men han var känd nöjesjournalist i Skåne och har gjort gästspel i TV-branschen. Nu satt han fast på krogen och kunde inte betala notan. Kunde jag komma och lösa ut honom? Det ville jag inte och skyllde på kassabrist. Det ville han inte tro på och hotade med senare repressalier. Jag bad honom dra nånstans (vilket han inte kunde alldeles omedelbart) och slängde på luren.

Hoods från Jönköping hamnade också på International Artist. Jag har alltid tyckt att Småland är internationellt, fast mest berodde det nog på att jag känt deras manager Marjatta Pettersson i flera år. När en bekant vill något har jag svårt att säga nej.

Pete Proud fanns kvar i stallet sedan Håkan Carlén började och Rowing Gamblers tillkom. Jag tvingades skriva fler och fler pressreleaser och kom på att bilda ett eget litet bolag som döptes till KEG Publicity. Det har jag fortfarande kvar, så det är snart lika gammalt som Stora Kopparberg.

Producent åt brorsan
På alldeles egen hand jobbade jag med en hälsingegrupp som hette Anders Erikssons. Det var en dansorkester med min bror Alf som trumslagare. Troligen var det därför jag engagerade mig. De gjorde en EP-skiva som jag ”producerade” innan jag började känna att det var dags att hitta på något annat.

Men det jag minns allra bäst från Grycksbovägen var den dag 1968 då ryssarna gick in i Tjeckoslovakien och kvävde Dubcecks Pragvår. TV och radio talade om risk för storkrig, men det visade sig att västmakterna inte ville uppfylla sina vaga löften om ingripande. Vi vågade åter andas ut.

Trots den ”incidenten” blåste förändringens kommunistiska vind hårt i Sverige. De personer som vrålat ”USA ut ur Vietnam” blev inom kort politiska rikslikare. De hade räddat almarna i Kungsträdgården och tyckte inte om popgrupper som sjöng på engelska fast de var svenskar. Ännu mer hatade de managers – ”dessa bölder på musikerkroppen”. Nya orkestrar dök upp och sjöng på ärans och hjältarnas språk och de hade inte texter om ”love” utan om ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer.”

Jag drog mig saktmodigt ur branschen. Därmed fick jag aldrig på nära håll uppleva ”Det stora svenska musikundret” med export av först ”ful och girig” musik (ABBA) som efterhand förvandlades till ”god” musik (Roxette).

Svårt att vara overksam
Plötsligt blev allting svårt. Jag satt tillsammans med Margareta och hennes barn Christian och Carina i den mörka lägenheten på Götgatan 91 och visste inte vad jag skulle ta mig till. Att inte jobba innebar inte bara att jag blev av med inkomsterna utan dessutom fylldes kroppen med myror. Jag hade arbetat med allt möjligt sedan jag var 14 år, så nu kändes det som om livet tagit slut.

Margareta ville flytta, vilket man kan förstå, eftersom bostaden var förbjudet område för herrar. Nu tog visserligen inte alla så allvarligt på den saken. Jag var inte den ende som smugglades in, men troligen ensam om att bo där för jämnan.

Men hur skulle vi kunna flytta när mina enda gager kom från en popkrönika i nykteristtidningen Accent var fjortonde dag? Det storslagna arvodet var 40 kronor per krönika, alltså 80 spänn i månaden.

En dag vände alltsammans. På Ringvägen stötte jag oförhappandes ihop med en man som haft med mig att göra förr. Det var en glad och trevlig dansk vid namn Henning Pallesen. Han bjöd på en öl och undrade vad jag hade för mig nu för tiden.

”Tja, inget särskilt.”

”Kommer du ihåg för länge sedan då du skrev snuskhistorier åt förlaget som jag jobbade på då?”

Visst mindes jag.

”Några av dem var hyfsade, vill jag minnas”, fortsatte han.

Man minns vad man vill minnas, tänkte jag, men nickade och höll med eftersom det lät som beröm.

Sug efter erotiska texter
”Nu jobbar jag åt Curt Hson på Kungsgatan”, sa han. ”Det är ett väldigt sug efter erotiska texter. Kan du fortfarande skriva sånt?”

Det visste jag inte och sa som det var.

”Försök”, sa Henning och gav mig ett stiligt visitkort. Sedan drack vi ur och skildes åt. Jag blev kvar en stund på ölschappet och började fundera.

Ämnet var mig inte helt främmande. När jag var grabb och höll på att samla utländska pengar på båtarna i Hudiksvalls hamn lyckades jag byta till mig några spännande franska kort som gömdes på ett hemligt ställe under korkmattan i rummet på övervåningen hos morfar och mormor. Det var spännande och upphetsande svartvita bilder i det vanliga fotoformatet 6x9 centimeter. De föreställde kvinnor, både magra och feta, som tillfredsställde herrar på sätt som verkade mycket intressanta. Om nätterna tog jag fram de där bilderna för ”händerna-under-täcket-aktiviteter”.

Mina kort var ganska konventionella. Franska kort (låter det inte rart?) hade varit stor business ända sedan slutet av 1800-talet och visade sånt som man nu hittar på Internet om man ger sig tid att leta: homosex, sadism, samlag med djur och folk som kissar i truten på varandra. Det fanns till och med bilder på folk med olika hudfärg som hade sex med varandra. Sådana var de mest förbjudna i till exempel Nordamerika.

Trots förbud och trots att ingen gjorde reklam för de här varorna lär man i England år 1899 ha sålt 14 miljoner fotografier av det här slaget. Det skriver Hans Nestius i sin bok I last och lust.

Dyrgripar från Tyskland
Jag fick tag på mina dyrgripar på en tysk båt. Det troliga är att de knäpptes en bra bit in på 1900-talet, men enligt Nestius försåldes det 88 miljoner sådana i Tyskland 1899. Då hade Tyskland 50 miljoner invånare. Författaren Mattias Andersson har räknat ut att det betydde att varje tysk medborgare det året skaffade 1,8 franska kort.

Troligen såldes sådana bilder också i Hudiksvall, fast mycket diskret och under disk. Men var man kunde få tag på dem var en hemlighet som bara vissa vuxna kände till.

Det som uträttades tillsammans med de franska korten måste hållas hemligt i början av 1950-talet. Det gick skrönor om att man kunde bli hårig i handflatorna om man sysslade för mycket med den sortens aktiviteter. Eftersom mina händer fortsatte att vara lena och fina och slapp rakning bestämde jag mig för att inte heller tro på att vi onanister skulle bli av med ryggmärgen och andra hemskheter som det pratades om. Fast tyst var det bäst att vara.

I början av 50-talet var allt som hade med sex och nakenhet att göra så hemligt att man – åtminstone jag – blev upphetsad av nästan ingenting. Hos frisören på Västra Tullgatan i Hudiksvall fick man ståpick av att läsa tidningar som Pin Up, nudistbladet Tidlösa, Cocktail och Kavalkad. De innehöll foton som förvisso var vackra men troligen numera skulle refuseras av Kamratposten som alltför menlösa.

Allt öppnare samhällsklimat
Ändå kunde man påstå att samhällsklimatet gick mot allt större öppenhet vid den tiden. År 1951 förfasade sig många över Arne Mattssons film Hon dansade en sommar, fast det erotiska i den inte sträckte sig längre än till att Ulla Jacobsson visade tuttarna. Men filmen fick trots allt visas och det lilla räckte för att rullen skulle bli en jättesuccé världen runt och mer eller mindre bli upphov till begreppet ”den svenska synden”. Filmen byggde på Per-Olov Ekströms roman Sommardansen som jag lyckades låna på biblioteket under bläng från damen som stämplade lånekortet.

1953 släppte Ingmar Bergman Sommaren med Monika. I den skymtade också nakna kroppar och blev därför en framgång jorden runt. I USA köptes den av David F. Friedman som tyckte att den innehöll för mycket handling, så han skar ner filmen med en dryg halvtimme, behöll allt som kunde tänkas kittla och hittade en förtjusande titel – Monika – the story of a bad girl. Det sålde som tusan och ändå hade inte den verkliga porrepoken börjat än. Samma år lånade en amerikan vid namn Hugh Hefner stålar och startade tidningen Playboy. En ny epok var född, men den skulle streta fram sakta innan dess credo skulle nå fram till gemene man.

Porr-åldersmannen
Jag visste en del om Curt Hson-Nilsson. Han var åldermannen inom svensk pornografi och hade vid den här tiden bara en egentlig konkurrent på marknaden – Berth Milton, som börjat sticka upp med sitt glassiga magasin Private.

Curt hade startat sin massmediala bana som volontär på Norrländska Socialdemokraten redan på 1940-talet och var en av de verkliga pionjärerna inom sexpressen. Han ville gärna bli författare och skrev en barnbok om fåglar som hette Kalle Rödstjärt. Den gick inget vidare så han beslöt att satsa på erotik i stället.

Redan 1947–48 startade han tidningen Piff som innehöll svartvita bilder av kvinnor i bikini till att börja med. Det skulle dröja innan överdelen föll. Han satsade dessutom ganska hårt på noveller, många av dem riktigt litterära men med ett visst mått av erotik insmuget i handlingen. Hson betalade sina författare bra så det var inte så konstigt att han så småningom lockade till sig skribenter från både Expressen och Stockholms-Tidningen, för att inte tala om etablerade författare som P. O. Enqvist, Per-Olof Ekström och Per Meurling.

Pionjär med homosexbok
År 1949 gav han ut den första boken på det egna förlaget, Förlagsbolaget Curt Hson. Det var Nils Hallbecks (1906-1997) bögbok Brinnande blomma, skriven under pseudonymen Jan Hogan och hade sexuella skildringar som bara antyddes, eftersom det inte gick an att skriva hur som helst. 1956 gav Curt ut en version av markis Donatien de Sades Justine, bearbetad av pseudonymen Nore Hell (också detta Nils Hallbeck). Så kom pornografiexplosionen 1967–68. Innan dess hade Hson utan tvivel litterära ambitioner men därefter präglades utgivningen mest av kvantitet.

På bio kunde man se alltmer kopulerande. Vilgot Sjöman slog till med Nyfiken Gul 1967. Det var en konstig historia med halvdokumentär prägel och närmast parodiskt förnumstig berättartext. Jag känner ingen som minns vad filmen handlade om, utom att Olof Palme var med och att Lena Nyman och Börje Ahlstedt nuppade på konstiga platser. Ändå kan man knappast påstå att det var en äkta porrfilm.

Året efter gjorde Inge Ivarsson och Torgny Wickman Eva – den utstötta, som maskerades till indignationsfilm för att passa till export. ”En skitfilm” står det i min fickalmanacka från det året. Sen kom Kärlekens språk som visade äkta samlag. Rolig var den inte, men väldigt pedagogisk och kantad av sexologer i vita sjukhusrockar.

Jag såg mig som kvalificerad
Vid närmare eftertanke hade jag nog den bokliga och filmiska lärdom som gjorde mig kvalificerad att beskriva knullade. Man fick inte heller glömma åren i närheten av svenska och utländska popidoler.

Fast ... vad skulle folk tro om mig om de fick reda på att jag skrev porr? Men jag kom fram till att det inte var någon fara. Här skulle ingen veta vem som skrev. Pengarna skulle kanske räcka till en flytt om jag drog ner lite på cigarrettkonsumtionen.

I en garderob hade jag fortfarande några Nästa nummer kvar så jag skyndade hem och läste igenom boken som gjort mig tillfälligt rik. Det skulle gå att skriva om den, inte bara skulle. Det var nödvändigt att göra det eftersom språket i boken var erbarmligt. Bearbetningen och förlängningen av historien tog en och en halv vecka för pseudonymen Kurt Ehrling (Kurt som en liten blinkning åt förlagschefen och mitt mellannamn förstärkt med ett h) och sedan tog jag manusbunten med mig och ringde på hos Hsons förlagsbolag. Det var ett magnifikt kontor med speglar och stora fönster mot Kungsgatan. De heltäckande mattorna var mjuka och allt andades rikedom. Henning var en snabbläsare. Medan jag blev bjuden på fika – både påtår och tretår – hann han med att ögna igenom manuskriptet. Sedan kom han tillbaka med ett leende på läpparna.

”Den kan vi ta. Fast jag har för mig att jag läst den förr.”

Jag förklarade bakgrundshistorien och tillade att förut hade den bara sålts på postorder och varit 96 sidor tjock. Det skulle den bli nu också, trots att jag skrivit till ett dussin A4-ark. Mind­re bokstäver och smalare radmellanrum fixade den saken.

Snabbis och Fickis
Curt Hson-Nilsson gav ut två bokserier, en som hette Snabbis och en som hette Fickis. Snabbis var den kortare varianten och den som betalades mycket sämre.

”Sån ska Hsons Nästa nummer bli”, sa Henning och gav mig en check. ”Tror du att du kan komma med fler?”

Jag ville veta hur många som behövdes, hur tjocka de skulle vara för att betalas bättre och detaljer av den sorten, för nu hade jag fått blodad tand.

”Hur många som helst. Det är hausse på porr just nu. Vi går in och snackar med Curt.”

Den kraftigt byggde förläggarens rum var lika stort som flera av de andra lokalerna sammantaget. Det var första gången jag såg honom in person, men jag hade förstås sett bilder på honom i pressen. Precis som Kar de Mumma – Erik Zetterström – for han omkring i Rolls Royce, flott klädd och oftast med en cigarr i munnen.

Henning förklarade vem jag var och att jag hade fixat till en kortroman på sisådär tio dagar.

”Kan du hålla den takten i fortsättningen också?” frågade Hson.

Det trodde jag. Åtminstone sa jag att jag trodde det. Då tog han en bok ur en hylla, vek upp den och gick till en gigantisk kopieringsapparat som stod vid väggen. Den rasslade en god stund och sedan räckte han mig ett dussin papper. Det var innehållsförteckningen i en bok om samlagsställningar som han gett ut.

Skrivhjälp
”Skriv böcker med tio tolv kapitel”, sa han. ”Varje kapitel ska vara cirka tio sidor. Av dem ska sju vara göka. De andra tre ska föra handlingen vidare. Använd dig av ställningarna som omtalas här.”

Jag glodde på innehållsförteckningen och förstod att jag inte var så avancerad som jag trott. Han måste ha märkt det för han gav mig boken också.

Lycklig återvände jag hem och berättade om mitt nya jobb. Margareta tyckte också att det lät bra, men påpekade att jag inte fick säga något om mitt skrivande till hennes mor. Det tordes jag lova.

Ett fallfärdigt torp
Den sommaren hyrde vi det skevaste torp jag någonsin bott i. Det låg en bit utanför Sparreholm, inte särskilt långt från slottet. Där skulle författandet ske i ett litet gavelrum på andra våningen dit man tog sig längs en mycket smal, kort trappa. Jag fick lov att släpa upp min reseskrivmaskin till bordet vid fönstret. Det fanns ingen el i kåken.

Hsons innehållsförteckning spikades upp på väggen. Under bilresan till Sparreholm hade jag funderat på en intrig som troligen skulle duga, inte minst som den bara fick uppta 30 procent av texten. Det handlade om ett mystiskt gökur som fick alla att bli som galna så fort göken gol. Fånigt kanske, men jag skrev historien i alla fall. Så fort ett samlag var över­stökat i texten strök jag den ställningen i innehållsförteckningen med min tjocka blå spritpenna och koncentrerade mig på nästa. Om något verkade tveksamt hade jag ställningsboken att ta till. Den sommaren gjorde mig till expert.

När alla kapitlen i förteckningen var överstrukna kunde jag lättad konstatera att boken var klar. Nu hade Margareta hittat en lägenhet i det område i Västerhaninge som kallades Svarta kärret. Den var ljus, fin och nybyggd så dit ville hon. Själv brydde jag mig inte så mycket om var jag bodde. Det mesta var bättre än en Wasabrödskartong på Hälsingegatan.

Flytten måste betalas
Jag skyndade mig att skriva en bok till, levererade båda och kunde betala både flytt och ny hyra. Men inflyttningen fick gå fort, jag måste tillbaka till mina knullerier i Sparreholm, för det skulle ju betalas hyra i fortsättningen också.

Den sommaren skrev jag som en galning från dagens första ljus till dess det var så skumt att det inte gick att se någonting längre. När hösten kom kunde jag leverera sju häftigt erotiska böcker till Hson. Då fick jag också se omslagsförslagen på de två jag redan gett dem. Jag spärrade upp ögonen när en av böckerna, en Fickis, fått behålla min skämtsamhet som titel – Kuk kuk sa göken.

”Det går aldrig förbi censuren”, sa jag. ”Man måste försöka tänja gränserna”, påpekade Pallesen.

Den andra var en Snabbis. Lustans väg handlade om en långtradarchaffis och hans vilda leverne på vägarna. De här texterna fick alla bli ett slags förflyttningshistorier: nya platser, nya kvinnor, nya erövringar. Jag hade gjort vissa försök att skapa psykologisk spänning, men sådant ströks obönhörligt. Här skulle det vara pang på rödbetan.

Skämtet fick ny titel
Jag fick rätt med gökboken. Affärerna vågade inte ta hem den och skylta med dem. Så en ny titel – Gökuret – trycktes upp och sedan satt ett par slavar på kontoret vid Kungsgatan och klistrade över den gamla titeln. Troligtvis inget kul jobb, för upplagan var betydande.

De här böckerna kom ut under 1970 och 1971. Nu hade jag råd att lägga av med krönikorna i Accent. Att skriva romaner var inte så dumt, tyckte jag, men det blev lite ensidigt att bara jobba åt Curt Hson även om det var en trevlig man som inte snålade med pengarna.

Nu hade sexfilmsindustrin satt fart på allvar så jag ägnade mig en del åt reserach. Långt ner i halsen (Deep throat) med Linda Lovelace gjorde ett segertåg världen runt. Där spelade hon en kvinna med en liten defekt som påverkade hennes könsliv. Hennes klitoris satt inte på rätt ställe. Den hade hamnat i halsen där den måste stimuleras. Kul idé tyckte jag. I verkligheten var det inte lika roligt för Lina Boreman, som hon egentligen hette. Hon var egentligen prostituterad och specialiserad på att svälja penisar mot ersättning. På en fest där hon gjorde sina svärdslukartrick uppmärksammades hon av gangstern Lou Peraino. Han satsade 40.000 dollar på filmen som gjorde henne och hennes hallick Chuck Traynor berömda. I många intervjuer sa Linda att hon njöt av att suga manliga könsorgan på detta sätt – och världen trodde henne.

Jag träffade henne 1982 då hennes memoarbok Skärseld gavs ut av förlaget Askelin & Hägglund och efter att jag hade pratat med henne en stund fattade jag vilket helvete den stackars människan gått igenom.

Hittade jag verkligen på titlarna?
Men om sådant var jag omedveten decenniet tidigare. Då såg jag hennes film som ett utmärkt studieobjekt inför fortsatt bokskivande åt Curt Hson. Ett par andra ”instruktionsfilmer” som jag minns från den tiden var Djävulen i miss Jones och Behind the Green Door. Det blev en hel del böcker hos Hson – Fredlös brunst, Kille på hugget, Lustans pensionat, Med het mynning, Porr över prärien, Sexamazonerna och Stora porrjakten. Det värsta är att jag tror att det var jag själv som hittade på titlarna.

Skrivandet åt Hson förde med sig annat. Liksom popvärlden var porrvärlden inget slutet kärl. Det kom snart ut i branschen vem den där Kurt Ehrling var och jag fick anbud från olika tidningar – och gudarna ska veta att det fanns många, de flesta av den kortlivade sorten. Ägarna trodde att de skulle skära guld med täljkniv och därför betalade de vad man krävde. Jag skrev noveller åt rätt många under den här märkliga tiden. Ibland kom man med manuskriptet till en unken källarlokal. Då kändes det bäst att byta manus mot reda slantar. I allmänhet var det inget problem.

Också i Sverige dök det upp små filmbolag som sysslade med att fotografera samlag. Porrklubbar fanns på snart sagt varenda gata, inhysta i lagerlokaler, gamla nerlagda affärer och till och med i bostadsvåningar. De visade 8-millimetersfilmer för en stönande publik och där brukade det också finnas damer som idkade posering (med allt vad det innebar) i en näraliggande avdelning. De här företagen behövde ständigt nya filmer att visa, så de där nya filmbolagen och deras skådespelarkår hade gott om arbete.

Anbud om filmmanus
I en gammal industrifastighet i Gröndal fanns Sixten Andersson, före detta stillbildsfotograf som funnit att det låg mer pengar i rörliga bilder. Han hade funnit att det gick bättre att sälja alstren om de hade nån slags handling och bad mig skriva manus. Det var inte svårt för den där intrigen skulle vara snabbt avklarad för att sedan komma in på väsentligheter.

Han bjöd in mig att titta på en inspelning. Det var både intressant och komiskt men tyvärr inte det minsta upphetsande. Huset såg ut att behöva fasadputs utvärtes och rivning invärtes. I ett hörn av industrilokalen, där det fortfarande pekade rostiga maskindelar upp ur golvet, hade filmteamet byggt en sängkammarliknande historia med en stor binge där det låg en naken flicka, en bokhylla och ett fönster. Vid fotänden satt en man och öppnade en väska. Bakom fönstret satt en färgaffisch som visade en solig himmel. Det skulle troligen föreställa ett vanligt hem. I bokhyllan stod bara en kokbok och några platsblommor. Resten av utrymmet fylldes av souvenirflaskor av den sort som brukade tas hem från semesterresor till Mallorca och Kanarieöarna. Jag kände igen uppställningen från flera av mina bekantas bostäder.

Runt sceneriet fanns flera strålkastare och reflektorer och något som förvånade mig: en 35 millimeters filmkamera.

”Var säljer du dina filmer?” frågade jag. ”Utomlands”, sa Sixten. ”Där börjar marknaden bli stor, större än i Sverige. Somliga klubbar kan visa riktig biofilm. Men vi tar samma scener med tre olika kameror, 8- och 16 millimeters förutom den stora kameran. Därmed täcker vi allting, inte bara småskuttarna i stan.”

Ett par ointresserade karlar stod och rökte och på en pall bakom kameran satt en man som inte hade en tråd på kroppen. Han läste Dagens Nyheter och tycktes inte märka av att det fanns fler människor i lokalen.

En målande man
Flickan i sängen spretade med benen och mannen vid sängkanten satte sig på huk. Han började måla någonting på flic­kans blygdläppar.

”Ta det lugnt”, ropade flickan plötsligt och ryckte till. ”Du kittlas, för fan.”

”Det är inte mitt fel att din mus är så blek att vi måste rödsminka den för att den skall se ut för nåt”, sva­rade mannen med penseln och drog ett par drag till. ”Så där, nu är det klart.”

Sminkören reste sig, tog ett par steg bakåt och begrundade färgsättningen. Han såg nöjd ut och vände sig om.

”Klart!” sa han till Sixten. ”Nu kan vi köra.”

Mannen på pallen bakom kameran kastade ifrån sig DN och såg ner mellan sina ben. Han verkade bekymrad och Sixten märkte det.

”Lisa”, ropade han till flickan i sängen. ”Hjälp honom, annars får vi inget gjort i dag.” Han vände sig till mig. ”Kom så går vi in på mitt kontor och snackar.”

Inget prutande på arvodet
Vi snackade och kom överens. Jag skulle skriva sex korta manus åt honom mot ett engångsarvode per styck. Det var just inget debatterande om pengar. Han visste vad han ville ha och hade råd att pröjsa för det.

När jag gick därifrån var sängscenen tagen. Tydligen hade Lisa lyckats med hjälpverksamheten.

Det var inte särskilt svårt att skriva manus till Sixten. Viktigast var att hålla replikerna till ett minimum. I ett vanligt filmmanus brukar man räkna med att en skriven sida med repliker kan ge strax under en minut färdig film. Här brukade det räcka med ett halvt A4-ark till en tiominutersfilm. Så här långt efteråt vågar jag berätta att manusen oftast var tagna från redan sålda noveller. Men i längden var det ett ganska trist jobb.

Fast det här besöket hos Sixten var så pass absurt att minnet satt fast ett bra tag. När jag skrev thrillern Storstöten, som kom ut 1976 på Forum använde jag mig av en scen som till förväxling liknade det jag upplevt.

Komplikationer
Det var inte enbart ensidigt att pyssla med porrskrivande. Det hade också andra komplikationer. När jag var färdig med alla böckerna som beställts av Curt Hson och flyttat tillbaka till Margareta i Västerhaninge märkte jag av dessa. Efter att ha beskrivit hur fiktiva personer levde om i sänghalmen tappade jag själv all lust. Det tog nästan fyra månader innan jag blev funktionsduglig igen.

Medan jag funderade på hur det skulle gå till att komma in i en lite ”seriösare” bokvärld hade Margareta planer på sitt håll. Dessa tycktes mest handla om bättre boende. I andra änden av Svarta kärret byggdes radhus. Dit släpade hon mig, pekade på en nästan färdigbyggd gavelkåk och sa att vi skulle köpa den.

”Huset kostar bara 149.500 kronor”, påpekade hon. ”Som hittat!”

För all del. Huset var relativt stort, med kök, hall, sovrum och vardagsrum på nedre våningen. En trappa upp fanns garderober, rymligt badrum och sovrum så att det räckte till oss alla. Några meter från ingången stod ett uthus som också hörde till. Skolan där Carina och Christian skulle gå låg bara femtio meter bort.

Elektrisk skrivmaskin för fartens skull
Okej, sa jag och så blev det mer porrskrivande åt de flesta av de nu avdöda tidningar och magasin som på den tiden rosade marknaden. Jag skaffade en elektrisk skrivmaskin och det var ingen dum investering. På en sådan går det lätt att skriva och jag kunde utöka dagens pensum med minst ett par sidor.

Huset, men inte omgivningen, stod klart och vi flyttade in. För att kunna installera våra prylar måste vi släpa dem över spänger som lagts ut på den lervälling som omgav hela kvarteret. Det dröjde inte länge innan det stod höga staket mellan varje tomt och som genom ett trolleri kom en gräsmatta både framtill och baktill. Men skavankerna syntes fortfarande. Det blev riktigt vackert först när snön föll.

Mina funderingar på att byta litterär inriktning blev starkare. Men jag vågade inte sätta mig ner att försöka åstadkomma ett ”riktigt” romanmanus. Det gällde att kombinera drömmarna med något som gav direkta inkomster eftersom det inte var fullt så billigt som vi hoppats att bo i radhus. I Västerhaninge fanns en källarlokal där man hade en slags kombination av antikvariat och loppmarknad. Där köpte jag en massa gamla vilda västernböcker billigt och fann att översättarna måste ha haft lika brådis som jag hade när jag randade porr åt Hson. Detta födde en idé.

Under poptiden hade jag lärt mig engelska ganska hyggligt. De flesta västerböckerna hade originaltitlar på detta språk. Eftersom det aldrig kostar något att försöka hörde jag av mig till B. Wahlströms Bokförlag på Kungsholmen och frågade om de behövde översättare.

”Kom in så får vi titta på dig”, sa bokförläggare Bo Wahlström.

Förhör på Kungsholmen
Jag åkte till Warfvinges väg och utsattes för förhör av Bo och hans far Birger Wahlström, som grundat förlaget 1911. Jag vidhöll att jag var en hejare på engelska enligt tesen att man måste ljuga lite när man söker jobb. Det hade fungerat när jag ville skriva om film i Hudiksvalls-Tidningen och faktiskt fungerade det här också. Jag fick med mig en packe vilda västernböcker när jag åkte hem.

Det visade sig att nästan alla var på norska. Detta broderspråk är svårt, det kom jag underfund med ganska snart. Många ord liknade svenska ord, men av sammanhanget framgick att de omöjligt kunde betyda samma sak. Jag jagade runt efter en norsk-svensk ordbok men hittade bara en tunn sak som inte alltid innehöll det jag sökte efter. Av morfar hade jag dock lärt att en äkta hälsing aldrig ger upp. Så jag översatte och det som jag inte fattade hittade jag på själv. Flera av de där böckerna var skrivna av en man som kallade sig Louis Masterson och handlade om en marshal i västern vid namn Morgan Kane. Dessa var mycket populära. Författaren hette egentligen Kjell Hallbing och honom kom jag att få en del med att göra längre fram i livet. Han avled 2004.

Översättningar var egentligen ganska dåligt betalda, men det gick att kompensera genom att översätta många. Återigen hade jag pengar att röra mig med. Utanför huset i Västerhaninge fanns garagelängor och eftersom jag nu klivit upp en bit på samhällstegen genom att bli översättare bestämde jag mig för att byta bil.

En begagnad amerikanare
En tid hade jag kikat på en begagnad Ford Mustang och nu kunde jag slå till. Den hade – något jag inte tänkt på – en mycket stor motor. När den till sist blev min märkte jag att den drog soppa något alldeles förbaskat. Men detta var långt före den första oljekrisen och bensin var fortfarande billigt. Fast jag skulle tro att det kostade en femma att köra in i och backa ut ur garaget.

Margareta och jag kom överens om att göra slut på vårt osedliga förhållande och gifte oss i Stockholms rådhus. Dit åkte vi Mus­tang och där fick vi parkeringsböter.

Svarta Kärret var ett växande bostadsområde men vi som bodde nära skolan höll ihop rätt bra. Visserligen flyttade det in folk som inte var särskilt trevliga, sådana som urinerade på husfasaderna och bajsade i våra rabatter om de inte fick som de ville. Men det gick också över efter en tid. Med många av de andra hade vi ett trivsamt umgänge, med ganska många frigjorda lördagsfester i olika lägenheter och radhus. Sextiotalet hade fört med sig en sak som kom att stanna – relativt fri sexualitet med hustrubyten som en av aktiviteterna. Troligen hade det förekommit tidigare också, men nu praktiserades det lite öppnare.

Missnöje i familjen
Margareta och ungarna var inte riktigt nöjda med mig. Men inte därför.

”Vi ser dig aldrig”, sa hon. ”Du har sällan tid att ägna dig åt Carina och Christian på samma sätt som andra pappor i området med sina barn. Vi vet att du finns, men bara för att vi hör det där eviga knattret från skrivmaskinen. Kan du inte försöka skaffa dig ett annat jobb? Och jobbar du inte så läser du. Ber vi dig komma och äta eller hjälpa till så svarar du ’jag ska bara’ varenda gång.”

Jag undrade om Margareta hade något annat förslag, men hon kom inte på något. Men jag hade funderat lite. Inte på att byta arbete, men på att kanske kunna tjäna lite bättre på ungefär samma sak. Genom alla översättningar hade jag lärt mig hur de allra flesta västernböcker var strukturerade. Om jag skrev egna skulle det kanske bli mer pengar. Förlagen betalade ju för att få ge ut utländska författares titlar och måste dessutom lägga pengar på en översättning. Om jag gav dem alltsammans, från ax till limpa på att säga, borde hela summan hamna i Västerhaninge.

Mer pengar av egna påhitt?
Så jag började jobba ännu hårdare. När jag gjort mitt beting översättning skrev jag en egen bok. Jag hade hittat på en historia om en ung kille från Delsbo i Hälsingland som en dag hittade sin mor och hennes arbetsgivare mördade. Han blev miss­tänkt, men för att slippa stupstocken började han luska och till sist fick han veta vem som var skyldig. Den personen hade emellertid hunnit fly till Amerika. Min huvudperson följde efter, blev cowboy och glömde inte bort sitt egentliga ärende, att hämnas och sedan bevisa för myndigheten därhemma att de misstänkt fel person. Lite grand byggde upptakten på en berättelse som bygdeforskaren och journalisten Bror Jonsson berättade för mig. Den karlen hette Johan Hansson och utvandrade från Ede i Delsbo 1879 och hamnade i Tombstone, Arizona när han kom fram till USA.

Jag döpte min gubbe till Johan Hellgren, ett efternamn som det gick att skoja lite med (”ingen gudfruktig människa kan väl heta Helvetesgrön?”) och när han kom till USA lät jag honom byta namn till Kid Hill. Hill var ett aktuellt namn. Gamle svenskättade syndikalisten Joel Hägglund alias Joseph Hill­strom alias Joe Hill, som 1915 avrättats i Utah för mord som det var tveksamt om han begått, var på tapeten. Många sjöng låtarna ur samlingen Joe Hills sånger som kom 1969.

Räknade kallt med framgång
Jag tyckte att historien om Kid var riktigt bra och räknade kallt med att en hjälte med svensk bakgrund borde slå i Sverige. I hemlighet skrev jag ihop fyra böcker om honom. Eftersom jag inte ville bli alltför lik de amerikanska (och norska) författarna hade jag, som Margareta klagade över, börjat läsa en hel del annan litteratur i hopp om att lära mig något. Jag blev medlem i Bra Böckers Bokklubb, som var den som i mitt tycke gav mest valuta för insatsen, och var stadig lånegäst på Västerhaninges bibliotek.

En dag gick jag med mina fyra manuskript till förläggare Wahlström. Han blev förskräckt när jag lade dem på hans bord och förklarade vad det var.

”Vilda västern? Nej, nej. Såna manus har vi så många att vi kan gödsla med dem.”

Det hjälpte inte att jag förklarade att de här historierna var bättre än allt annat de gav ut. Han trodde nog inte på det heller.

Det blev att åka hem, besviken och lite förbannad på att ingen ville förstå herr Genbergs storhet som västernförfattare.

Men i bakhuvudet ringde morfars ord om att aldrig ge upp.

Nästa årtionde >>

Hemsidan är designad och underhållen av Johannes Genberg sedan 2013.
Kjell E. Genbergs rättigheter sköts av Hanserik Tönnheim via Arx Foreign Rights. Kontakt via: hanserik (kanelbulle) arxforlag (punkt) se.
Allt material på Kjell E. Genbergs hemsida får citeras under förutsättning att det inte sker i kommersiellt syfte. Vid citering skall "© Kjell E. Genberg" anges.